Notiser från en ö

     

22.4.04

 
Nya notiser inom kort
New notes coming up soon

Notiser flyttar! Notes is moving!
 
Jag har bestämt mig för att genomföra en rad förändringar på min blog. För det första kommer jag att flytta till blogg.de, främst p.g.a. att de har bättre tekniska lösningar, och så kanske man slipper hålla på ock korrigera å, ä och ö, hela tiden, särskilt i långa texter, där blogger gärna förvandlar de här exotiska tecknen till frågetecken, trots inställningarna.

För det andra kommer jag att vässa pennan mer i riktning mot text, skrivande och något som jag lite flummigt kallar kultur i brist på bättre. Dessutom kommer jag att ägna mer uppmärksamhet åt bloggvärlden, kanske mindre åt de tekniska aspekterna (om de nu går att skilja så oproblematiskt, vilket jag inte tror), utan mer de sociala - på fullständigt oakademiskt maner.

Droppen var nog att jag inte lyckades ladda upp bilderna från mobilen. Det retar mig att blogger inte erbjuder den funktionen i gratis-varianten. Det gör däremot blogg.de (är osäker på vad programmet heter, det verkar vara egenutvecklat och liknar movable type lite, men är inte identiskt).
Faktum är att gratisversionen är identisk med betalversionen förutom en sak: Gratisversionen är med reklam. Så efter det att jag hade arbetat lite med movable type på Living in Europe kändes det tråkigt och okarismatiskt att återgå till blogger.

Jag flyttar alltså och kommer att gå on-line nån gång nästa vecka, eller när jag är nöjd med designen.


21.4.04

 
Uppenbarligen fungerar det inte med fotona - igår såg det bra ut, men det kanske berodde på att jag hade fotona i cachen?
Suck.

20.4.04

Fotoinflation
 
Ett annat foto från Östersjökusten (precis vid polska gränsen). Fotot kommer förstås inte från min mobil utan är taget av en god vän och ypperlig fotograf. Och är inte retuscherat - det dramatiska ljuset var enastående. Stormen drev molnen över huvudet på oss i Koyanisquatsi-maner.


Första bilderna
 
Äntligen har jag lyckats få ihop alla parametrar. Här är ett par fina bilder tagna med min Nokia-baby från den traditionella äggmålningen i påskas.



Notera att det behövs en viss inre ro för att inte darra på handen. När äggen sedan torkar kan det se ut så här:



Vi talade, sedan vi ätit frukost, om det kontemplativa momentet i äggmålning. Ryska ägg ska visst vara berömda, sa jag. Ja, det är de, sa mina väninnor. Från det var steget inte långt till Rilkes Stundenbuch. Jag delar här med mig av en kontemplativ dikt som skrevs i Ryssland inspirerad av de ortodoxa munkarna.

(Das Buch vom mönchischen Leben)

Du Dunkelheit, aus der ich stamme,
ich liebe dich mehr als die Flamme,
welche die Welt begrenzt,
indem sie glänzt
für irgendeinen Kreis,
aus dem heraus kein Wesen von ihr weiss.

Aber die Dunkelheit hält alles an sich:
Gestalten und Flammen, Tiere und mich,
wie sie's errafft,
Menschen und Mächte -

und es kann sein: eine große Kraft
rührt sich in meiner Nachbarschaft.

Ich glaube an Nächte.

Smaken är borta
 
Ett antal dagar har förflutit sedan jag skrev här - dels betingat av påskbesök och minisemester på Rügen - dels av idétorka. Det är nog så ibland. Men jag har också noterat att sedan jag började blogga på Living in Europe har min mentala energi förlagrats mer dit än hit. Trots att jag inte skriver ofta. Kan det vara en naturlig utveckling? En ensamblog kan ibland kännas just så, ensam. Medan en gruppblogg lever av flera bidrag än bara mina. Det blir också mindre tryck på att producera något varje dag.

Men idag har jag tänkt på tomater.

Har någon tänkt på att tomater smakar mindre och mindre? Inte ens kvisttomaterna, eller vad de nu heter på svenska, de som sitter på en stam när man köper dem, är lika smaskiga som för några år sen. Jag undrar var smaken går förlorad. Är det på transportvägen? Är det en genetisk grej? Eller beror det på produktionstakten? I vilket fall känns det sällan meningsfullt att äta tomater nuförtiden. Jag ska göra ett test och köpa ekologiska. Kanske smakar de mer.

I valet mellan en djupröd, regelbundet rund tomat som inte smakar och en röd-grön, oformlig men välsmakande tomat vet jag vad jag skulle välja.

Eller kanske borde man odla dem själv? Svårt när man inte har mer än en balkong till förfogande.

14.4.04

 
Cecilia Bartoli har en fin site med musik och intervjuer.

6.4.04

Sponsorer sökes
 
The Iris Murdoch Society samlar pengar för att kunna köpa upp det arkiv som hennes man uppenbarligen nu vill sälja. Man räknar med att behöva totalt 100.000 pund. En tiondel har stiftats hittills.

Jag låter motiveringen tala för sig själv:

Several Iris Murdoch archives are currently for sale. These archives comprise some hitherto unpublished material by Murdoch, around 1000 books, many of which have been heavily annotated by Murdoch herself, and a fascinating selection of letters, tapes and interviews. A few American Universities have expressed interest in these collections; the Iris Murdoch Society, however, is obviously committed to keeping these important archives in this country.

Kingston University would be a natural home for this material as it publishes the Iris Murdoch Society News Letter; Peter Conradi, Murdoch's official biographer and Murdoch scholar, is Professor Emeritus here, and the University already has a substantial library relating to Iris Murdoch, as Anne Rowe teaches a Special Study Module on Murdoch within the English Literature undergraduate programme.

The acquisition of two of the available archives for Kingston University would mean that an Iris Murdoch Centre could be established that would provide first-class research facilities, not only for Murdoch scholars but also for researchers working on issues of social, cultural, philosophical and theological importance in the twentieth century.

There is little chance of Kingston University being able to fund the purchase of these archives outright. The Iris Murdoch Society is making an initial donation of £500 towards the purchase of the archives and we already have a private pledge of £1,000. However, the total sum necessary is likely to be in the region of £100,000. We are inviting each member of the Iris Murdoch Society to make a pledge of £20 in order to help secure these archives. Alternatively, larger pledges can be made if you so wish. (Your donation will help preserve Iris's name in two ways, as John Bayley has donated the profit from the Oxford collection to the St Anne's scholarship fund.) The Iris Murdoch Society hopes that Kingston University will at least be able to match, and perhaps improve on, any sum that can be raised externally from private and corporate sponsorship.

You are here
 
Maze - You are here - en serie Berlindikter av en fransyska. Roligt om man känner till Stadtplandienst - den oumbärliga hjälpredan för alla expeditioner till okända distrikt.

"on the map, town’s flattening
you are here, in the empty circle
encircled, red and carmine circle"

Den röda ringen

P.S. Jag undrar om den engelska översättningen inte är lite dålig? Min franska är inte tillräckligt bra för att bedöma det men le périmètre borde väl ändå inte översättas så simpelt som perimeter?? Nu ska jag kolla vad perimeter betyder...

En diskmaskin plockas ur
 
Som tekniktaliban har jag länge varit skeptiskt till alla de här mojängerna med hybridfunktioner som det så initierat heter. Jag har haft svårt att inse varför man ska tippa in datum och notiser i en ful låda på ett tidsberövande sätt när man helt enkelt kan ta en penna och skriva in det i en fin, läderbunden kalender. Eller varför en mobil ska kunna spela musik och ta kort. Men nu gör jag avbön. Vårt hushåll har nämligen fått tillökning. Den lilla heter Nokia och har ett inbyggt objektiv och förbannat fin grafik. Jag tillbringade en hel dag med att hektiskt knappa hit och dit och lyckades slutligen ta kort. På mig själv förstås. För belästa läsare (hih) dyker eventuellt Thoreaus kritik av atlantkabeln upp i minnet. De första ord som utväxlades, förmodade han, var väl att drottning Amalia har en förkylning. Och på den nivån ligger det förstås. Men för tusan, det är roligt!

Jag ägnade t.o.m. några förströdda minuter åt att filosofera över det här komplexet. Inget nytt framkom kanske, men jag vill ändå här dela dessa tankar. För det första, för den normale konsumenten - alltså inte den teknikorienterade - är det först när tekniken blir mänsklig som den blir intressant. Här är det grafiken som nu har en så hög upplösning att displayen visar riktigt fina bilder. Kamerans upplösning är kanske inte så proffsig än, men det räcker. Saken är den att jag inte hade mycket till övers för de där födelsedagsgratulationerna som med streck och ringar visar något som kan tolkas som en tårta. Eller så. Men nu råder inget tvivel om vad bilden föreställer. Och det är trevligt att se en bild av min sambo när han ringer.

För det andra, kameran. För mig är det just det lite suddiga, vacklande, som tilltalar. Det ger känslan av att använda en teknik som fortfarande är lite i blöjåldern men ändå är på gång. Som de tidiga filmerna. Minns ni kortfilmen 'Ett tåg kommer in på stationen'? Ja, jag var inte heller född när den gjordes, men den tillhör filmhistorien. Och det är det intressanta. Vad väljer man att avbilda när en ny teknik står till förfogande? Förra sekelskiftet var det en annan ny teknik, järnvägen. Det var rörelsen, vitaliteten och kraften i loket som fascinerade, tror jag. Jag däremot valde för min första videosnutt att filma min sambo när han plockar disk ur diskmaskinen. Återigen lite teknik med i spelet, men mer på en vardagsnivå. Det är min sambo som står i förgrunden. Rörelse och lite klirr i bakgrunden. Det blev en fin snutt som jag ska behålla.

Mobilens storlek gör att man har den med, medan en kamera ofta är för stor för att ha med dagligen. Åtminstone min kamera, men det är en annan historia. Nu ska jag införskaffa en kabel också, så att jag kan posta lite foton här.

1.4.04

Laying down the Coordinates (1)
 
Berlin is a city almost impossible to summarize in a few sentences. Well, that summarized it a bit, I guess. In some ways I’m a typical Berliner – more so maybe than the people who have lived here for generations. The one thing that has been a constant here, is the flux. There’s even a special word for people who has chosen to live here: Wahlberliner – Berliners by choice. So that’s what I am, a Wahlberliner. As so many others, from the Hugenottes in the 17th century and the Jews from Silesia, Russia and Bohemia in the 19th century, to the artists and writers today and always – people have come here in search for metropolitan life and some of them have stayed. During the years of the Nazi regime, the subsequent war and the Communist years, Berlin almost ceased to attract people from outside. East Berlin closed like a clam and West Berlin developed its own peculiar island existence. The unfathomable loss of lives and creativity that followed the Holocaust will be felt for a long time still. But Berlin has begun to rise from its sleep and shake off its provincial coat.

The city has changed its face since I came in 1994. Some of that might be my own change, my personal trip across the city – from a forsaken street in Friedrichshain, then a grey and proletarian district, now a district full of cocktail bars and media people, to a solid, bourgoise district in the North East, full of gardens and villas but devoid of cocktail bars. Nevertheless, even if I have travelled from bohemia to bourgoise I still think the change in the city is palpable as well. For one, the people seem to have gotten friendlier. Service people aren’t as insulting, you don’t get as much unsolicited advice to your demeanour on the streets as used to be the case. People laugh sometimes. They still dress as bad as they used to, but there’s a certain chique to what used to be just dirty and ragged. One can eat very good food now in districts that used to offer only a range of never changing salads and casseroles. People are in a hurry where they used to stroll aimlessly, even on a Tuesday afternoon. And the terrible outcrops of the global chains industry of course shows its face in Starbuck’s and Wal Mart’s. But that goes with the territory I guess. There are other coffee shops to pick, small post-modern Italian ones and traditional ones with an Austrian flair, or the regular beer-and-schnitzel-pub on the corner where the coffee is as bad as ever.

But why did I come here and above all, why did I stay? I have asked myself this a million times, sometimes wearily, sometimes curiously. I suppose I came here for the aura of a city that I had visited as a tourist only for a week or two. But my decision to stay on for more than the planned one semester of German literature at the university had to do with the immense leap my thinking had made during those few months. I felt that the world of reading and thinking lay at my feet. There were so many books too. Remember, this was the pre-internet era. Coming from a somewhat provincial little town in Sweden I nevertheless have the mind of a rover, the traveller’s blood in me. My family has its origins in Serbia and I was born in Sweden a small brown girl, who felt somewhat strange in the country of blonde muteness and calm compromise. I was a Swede alright, but well, not quite. So when I came to Berlin (by all means not the first city outside of Sweden I have lived in) I felt an instant sense of familiarity. By comparison I have understood that some of it has to do with the Eastern European love of difficulty and hardship. The lightness I encountered in England or Brussels was nice but couldn’t hold me for long. Here everything is as it is. One doesn’t sweet talk anything, one has political arguments at dinners and openly speaks about problems and sorrows. But there is also a spirit of rationality here which one can’t say about Belgrade for instance. Scientists and philosophers have lived and worked here. Berlin is a North European city, where people keep to themselves and seldom dance on the streets.

And history can be traced in the stones and in the open spaces scattered along the line where the wall used to run. History is visible and hasn’t completely retired into the museums. I remember when Imre Kertész got the Nobel Prize for literature for his novels from the KZ. It was greeted with joy here. In Sweden someone asked me why the topic of the Holocaust would still be relevant. I think that’s quite revealing – in Sweden history is a chapter in a book. Almost completely spared in WWII, many Swedes now can’t see the relevance of the ongoing processing of the trauma which is very vital here. And that’s understandable. But to think about Europe today, Berlin is a good place to be. So that’s what I’m trying to do in my blog - Notiser från en ö (Notes from an Island). That blog is in Swedish and I’m not planning on changing that. But now and then I’ll write a post in English which will simultaneously be posted on Living in Europe.

31.3.04

Den avtäckta sanningen
 
Passage ur brev i 'Charlotte Brontës liv' (Elisabeth Gaskell):

"11. Februari 1851

Käre herre,
har ni läst Miss Martineaus och Mr Atkinsons nya verk 'Letters on the Nature and Development of Man'? [...] Jag vill nu inte säga mycket om vilket intryck denna bok gjort på mig. Det är den första avhandling jag läst där någon bekänner sig öppet till ateism och materialism, den första entydiga förklaringen jag sett, i vilken någon påstår att han inte tror på existensen av någon Gud eller ett liv bortom döden. Vill man göra en bedömning av en sådan avhandling bör man undertrycka den måhända instinktiva förfäran den ger upphov till och granska den med lugn. Det faller mig svårt. Det mest egendomliga är att vi förväntas glädja oss över den hopplösa tomheten, erkänna den bittra förlusten som en stor vinst och den obeskrivliga vilsenheten som ett tillstånd av angenäm frihet. Vem kan det, även om han ville? Vem vill det, även om han kunde? Vad mig angår, så önskar jag uppriktigt att finna och lära känna sanningen, men om detta skulle vara sanningen föredrar jag att den förblir dold bakom hemligheter och täcks av en slöja. Om det är sanningen, kan människan som ser den, vare sig hon är man eller kvinna, endast förbanna dagen då hon föddes."

Charlotte Brontë hade upplevt fem syskons död innan hon blev ensam kvar med sin far i en ödsligt liggande prästgård i Yorkshire. Hon led ofta av förkylningar och andra krämpor (möjligen förorsakade av att grundvattnet förorenades av den intilliggande kyrkogården), av ensamhet och sorg över att ha förlorat sina käraste. Hoppet hon hade om att få återse dem i livet hädan grumlades förstås av de ideer som under 1800-talet gjorde sitt intåg - läran om arternas uppkomst, människans materiella natur och andra teorier - det vi nu sammanfattar till darwinism.

Hennes reaktion kan tänkas vara symptomatisk för många fromma människors på den tiden. Den viktorianska samtiden chockades av dylika teorier, men vetenskapen arbetade oförtrutet vidare med målet att lufta på de slöjor som Charlotte Brontë helst ville lämna ifred. Hennes röst i detta brev är som ekot från en grav, ett länge försvunnet som vi knappast längre kan förstå och sympatisera med. Men relaterat till hennes samtid är det kanske inte så märkligt att Charlotte bara känner en hemsk tomhet vid tanken på att Gud inte skulle existera. I hennes biografi är det framför allt den dagliga strävan efter moralisk resning som slår dagens läsare. Förtvivlan inför död och sjukdom kan inte lösas på annat sätt än genom förtröstan och hårt arbete. Hon lägger sitt öde i Guds händer och hoppas att döden är en befriare från denna världens elände, medan hon utför alla de sysslor som är nödvändiga och som dessutom drar hennes uppmärksamhet bort från sin egen person och riktar den mot dem hon hjälper. Hon kan ännu inte njuta av de fördelar vi idag har av de vetenskapliga upptäckterna. Enbart förlusten är tydlig. Det måste ha känts som om den fasta marken försvann under fötterna.

Jag blev nyfiken på hur samtiden i stort reagerade på de materialistiska teorierna. En skildring av intelligentians reaktion ger Robert M. Young i sin essay The Impact of Darwin on Conventional Thought. Här en annan essay om literaturreception med följande intressanta citat:

"John Stuart Mill famously pronounced his era to be one in which "mankind have outgrown old institutions and old doctrines, and have not yet acquired new ones" - a view that would be echoed at regular intervals for the remainder of the century. In many areas of life, there was a sense that while the pace and pressures of work had grown enormously, connections with tradition and established ways of thinking were being weakened or cut altogether. Out of the uncertainty bred by this diminished feeling of continuity with the past, combined with an enormous influx of new and unassimilated information and ideas, grew the characteristically Victorian struggle between hope and doubt, optimism and anxiety, which marks virtually all of the important writing of the period."

Som den spekulativt lagda person jag är kan jag förstås inte undvika att söka paralleller till min egen samtid. Även om de brott som uppstod i den viktorianska människans psyke nog var bra mycket större än de vi upplever idag, finns det inte ändå en del likheter? Den enorma mängden information vi har med att göra, utan möjlighet att ens meningsfullt kunna sortera den. De innovationer på genetikens, mikrobiologins och informationsteknologins områden som vi dagligen konfronteras med, men inte verkligen kan inordna i kända sammanhang. Vi svävar i ett tillfälligt vakuum som kommer att slutas på det ena eller andra sättet, troligen genom att vi accepterar teknologin och anpassar oss till de nya möjligheterna - eftersom det är vår natur att aldrig någonsin ta ett steg tillbaka från något som korsat en gräns och har ett inneboende gott och ont i sig. Så vi lär oss leva med det onda och tar till oss det goda.

Men medan jag skriver det förstår jag att vi upplever olika tidsplan simultant och individuellt. Vi har var och en olika grader av tröghet i vår anpassningsförmåga. Jag som öbo är mycket trög i många avseenden och kan nog ibland slå över till konservatism. Andra firar triumfer i det nya och intresserar sig inte för det som varit. En del samhällen är fångade i medeltid medan andra redan bygger sonder och färdas till Mars. Men det snabba och lätta kommer att vinna över det långsamma, tröga. Men Charlotte Brontës röst når mig genom tidernas svall och jag förstår henne. Med kunskapsvinst kommer oskuldsförlust, en av de eviga sanningar Bibeln lär oss. Det är en svår del av det moderna livet att navigera förbi kunskapens klippor och välja rätt färdväg. Men det finns inget alternativ. Det betyder inte att vi ska inbilla oss att vi upplever allt för första gången och att vi är unika. De allmängiltiga frågorna kommer alltid att kvarstå och de kan inte besvaras av vetenskapen. Men de existerar trots allt.

29.3.04

Mystiken tätnar?
 
Är det bara jag som undrar över sanningshalten i Fyrverkeriernas tid? Måste skamset erkänna att jag kollade Reuters och BBC efter nyheter om en missiltorpederad helikopter i Portugal i lördags utan framgång.

Men det är spännande läsning, för att upprepa mig själv något...

25.3.04

Nytt kulturhus i Berlin
 
Härom kvällen på Literaturwerkstatt (se även Trasiga Haikus) träffade vi på Sophie, som just doktorerar på Kirkegaard och är med om att starta ett nytt skandinaviskt kultur- och vetenskapsforum. Förhoppningsvis kommer det att gå vägen med finansiering etc. En titt in på hemsidan, som fortfarande är i arbete, rekommenderas.

23.3.04

Ny trädgårdsblogg
 
Upptäckte den idag.

En trädgårdsamatörs blogg

 
Utdrag från och kommentar till Richard Clarke's bok på The Road to Surfdom.

Afterthought
 
Den senaste tidens attentat har kommit slag i slag - så snabbt att man knappt hinner smälta allvaret. Medan bomber exploderar i Bagdad (dagligen), i Madrid, i Israel och de palestinska territorierna sitter jag här och blir alltmer misantropisk och pessimistisk. Hur kan man vara så dum att man beordrar ett politiskt mord på en palestinsk ledare? Förstår man inte symbolvärdet och den hysteri det leder till bland de redan förtvivlade och våldsbenägna massorna i flyktingslägren? Eller är det det som är tanken? Förutom att det är fullständigt illegalt och strider mot allt vad folkrätt heter. Medan jag tittade växelvis på BBC och CNN igår kväll greps jag av en irrationell känsla av att israelerna och palestinenserna är skott på samma gren och förtjänar varann. Man borde plocka ut ledarna för båda falangerna, ställa upp dem på ett fält med varsin pistol i handen och låta dem skjuta ner varandra. Vita Huset förnekar all kännedom om attentatet. Tillåt mig småtvivla.

Kanske är det mitt minne som är kort. Jag minns inte hur situationen var på 80-talet. Minns inte heller någon känsla av hot inför t.ex. atomkrig då medan Sovjetunionen fortfarande var en supermakt, trots att jag vet att det var en osäker tid. Kanske glömmer man snabbt eller förtränger sådant? Men det verkar som om vi nu står mitt i en våg av fragmenterat, utspritt våld som utförs av unga män från Pakistan, Marocko, Irak, Palestina och andra länder där de fundamentalistiska sekterna florerar. Vi ser redan hur nationalstaterna på olika sätt reagerar på detta hot. USA använder hotbilden för att attackera andra nationer, vare sig de har samband med terrorn eller ej. EU-länderna börjar försiktigt undra om de inte ska samordna sina säkerhetstjänster och utbyta information grundligare än hittills (mycket meningsfullt) samt planerar att införa pass med fingeravtryck eller andra biometriska identifikationsmetoder (ingrepp i den personliga integriteten). Dessutom ger man sig på beslöjade kvinnor. Jag är ingen anhängare av slöja, tvärtom anser jag det vara ett tecken på patriarkalt förtryck. Men jag tycker inte att man ska förbjuda den. Det är ett slag i fel riktning. Det är ju inte de beslöjade kvinnorna som utgör hotet. Det är de unga fundamentalistiska männen. Men dem är det svårare att komma åt. Man kan ju inte utgå ifrån att varje muslim är en fundamentalistisk bombläggare. Tvärtom. De flesta muslimer är lika fredsälskande som de flesta kristna och sekulariserade. Alltså ger man sig på det synliga. Ett hjälplöst och skadligt försök att inringa en osynlig fiende. Dömt att misslyckas. Och jag är inte säker på att det hjälper kvinnorna heller.

Den reaktion som kommer på terrorattentaten är mer skadliga för demokratin än attentaten själva. Detta anser Richard Rorty, en nutida filosof. Och jag är benägen att hålla med honom. Vi kommer att tillåta större ingrepp i den personliga sfären, mer makt till säkerhetstjänster, ett hårdare klimat för invandrare från fattiga länder och högre murar runt Europa. Men utöver det som drabbar oss själva mest: Vår uppmärksamhet sugs bort från de viktigare frågorna som handlar om fördelningspolitik, miljö, handel och teknologisk innovation. Vi stirrar som skräckslagna kaniner på en orm och kan inte längre befria oss från den fruktan vi känner inför tanken på att kanske själva sitta på ett pendeltåg som en minut senare flyger i luften. Det är den största vinsten som de här marginella kriminella randgrupperna har lyckats med. Och varje Machiavelli-läsare vet att det är klimatet av rädsla som gör det möjligt för furstar att öka sin makt. Vår reaktion, efter en tid av sorg och kontemplation, borde därför vara att skydda öppenheten mer än någonsin, att känna medkänsla med dem som mest behöver det. Att öka samarbetet över gränserna. Att inte tillåta att man blandar ihop kriminella bombläggare med muslimer. De instrument som finns för att få tag på brottslingar är tillräckliga. De måste koordineras och intensifieras men de finns och räcker till. Förebyggande stridsinsatser (pre-emptive strikes) hör hemma i science-fiction-världen, inte i den reella världen.

Göran Rosenbergs kommentar. Huvudet på spiken, som vanligt.

22.3.04

Misc
 
Idag blir det osammanhängande. Har just suttit i en telefonkonferens och retat mig på den dåliga kommunikationsstilen på det här stället. Ska försöka samla mig och tänka på något trevligt istället.

T.ex. på att våren nu är här på allvar. Påskliljorna börjar redan blomma. Fåglarna är synnerligen aktiva med bobyggande och annat som händer så här års. Igår tog jag en promenad längs de närbelägna fälten och knipsade av några grenar för att ha lite påskris i god tid. Jag kände mig som en kriminell eftersom det troligen är förbjudet att ta med kvistar ur naturen här. Inte så konstigt. Tänk om alla skulle göra det. Alla 80 miljonerna... Eller är det bara överjaget som är ovanligt aktivt?

Jag har sått mejram, tomater, solrosor och ser dessutom att mina chilifrön och ingefäraroten som jag satte i januari börjar ta sig. Det är roligt att så frön från saker man har köpt för att äta. På något sätt känns det märkligt att de faktiskt växer, de där fröna som kommer från inhandlade grönsaker. Förr hade jag ingen hand med växter alls. Jag brukade kunna ta kål på dem inom loppet av några månader. Men det verkar ha ändrat sig. Jag omdefinierar nu mig själv till en som kan få saker och ting att växa! Konstigt. Plötsligt slutade växterna att dö och fortsatte att grönska utan att jag egentligen betedde mig annorlunda. Då började jag bry mig om dem lite mer och nu har jag alltså startat en massa nya projekt som verkar ta sig.

Min sambo är på diet (inte för att han är tjock utan för att han vill passa in i sina kostymer). Det gör matlagningen något mer komplicerad. Hos oss är det jag som är kocken. Oftast. Jag är så van vid att laga mat för fyra fast vi bara är två, eftersom min sambo har/hade extremt god aptit. Men nu får jag försöka skära ned på mängden igen. Fick nyligen slänga en del av den smaskiga fisksoppan på Zander (?)och musslor. Jag vägrar banta fast jag skulle kunna gå ner några kilo (det är mest magen...) .Men jag vet inte. Jag är rätt nöjd med mig själv som det är faktiskt. Det är kul att ha lite runda kurvor efter att ha varit mager som en pinne större delen av livet. Fast jag passar inte heller in i mina kostymer längre.

Nyheterna är dåliga idag. Men jag orkar inte skriva om det - för en gångs skull håller jag mig till den "lilla världen" som det så nedsättande heter...

20.3.04

Till Erik
 
Här får du en fiskdikt som den förste (och ende) rättgissaren av fredagsfrågan.

Der See hat eine Haut bekommen,
so daß man fast drauf gehen kann,
und kommt ein großer Fisch geschwommen,
so stößt er mit der Nase an.

(Christian Morgenstern)


19.3.04

Fredagsfråga!
 
Vem skrev det här?

"5. Kein Staat soll sich in die Verfassung und Regierung eines anderen Staats gewalttätig einmischen.
Denn was kann ihn dazu berechtigen? Etwa das Skandal, was er den Untertanen eines anderen Staats gibt? Es kann dieser vielmehr durch das Beispiel des großen Übel, die sich ein Volk durch seine Gesetzeslosigkeit zugezogen hat, zur Warnung dienen; und überhaupt ist das böse Beispiel, was eine freie Person der anderen gibt (als Scandalum acceptum) keine Läsion derselben. - Dahin würde zwar nicht zu ziehen sein, wenn ein Staat sich durch innere Veruneinigung in zwei Teile spaltete, deren jeder für sich einen besonderen Staat vorstellt, der auf das Ganze Anspruch macht, wo einem derselbe Beistand zu leisten einem äußeren Staat nicht für die Einmischung in die Verfassung des anderen (denn es ist alsdann Anarchie) angerechnet werden könnte. Solange aber dieser innere Streit noch nicht entschieden ist, würde die Einmischung äußerer Mächte Verletzung der Rechte eines nur mit seiner inneren Krankheit ringenden, von keinem anderen abhängigen Volks, selbst also ein gegebenes Skandal sein und die Autonomie aller Staaten unsicher machen."

Sake!
 
Hick. Finns det något underbarare än the casual girl's night out? Möjligen fruntimmerskvällar med jämna mellanrum. Sake och öl, där var visst något att äta också. Det var gott. Tror jag.
Hick.

Ni vet vilka ni är. Skål på er!

15.3.04

...
 
DebkaFile, en Jerusalembaserad internetsajt som "is a self-supporting Internet publication devoted to independent, investigative reporting and forward analysis in the fields of international terrorism, intelligence, international conflict, Islam, military affairs, security and politics" har en analys av bombdådet i Madrid.

Perspektivet är något annorlunda än det man är van vid att läsa i västerländsk press. Och än mer skrämmande, om det skulle stämma. Isåfall planerar islamistiska terrororganisationer att slå till på mark som tidigare varit islamsk eller där större slag utkämpats mellan kristna och muslimska härar. Det handlar om Turkiet, Spanien (check, check), Rom (som säte för katolicismen) och Wien(!). Där förlorade muslimerna ett slag 1683.

Vad säger du om det Bengt?

(Länk från African Oil Politics)


Agnes bor i Berlin sedan 1994 men längtar ibland ut till skären. Hon skärskådar gärna samtiden och historien, inte alltid skarpsinnigt, men åtminstone med intresse.

current
01/01/2004 - 02/01/2004
02/01/2004 - 03/01/2004
03/01/2004 - 04/01/2004
04/01/2004 - 05/01/2004

  
Intressanta bloggar

Svenska bloggdammen
Mail till Agnes

Atom Feed



                  

This page is powered by Blogger. Isn't yours?