Notiser från en ö

2004-04-22T20:09:00.000+02:00

Nya notiser inom kort
New notes coming up soon

Notiser flyttar! Notes is moving!

2004-04-22T19:45:00.000+02:00

Jag har bestämt mig för att genomföra en rad förändringar på min blog. För det första kommer jag att flytta till blogg.de, främst p.g.a. att de har bättre tekniska lösningar, och så kanske man slipper hålla på ock korrigera å, ä och ö, hela tiden, särskilt i långa texter, där blogger gärna förvandlar de här exotiska tecknen till frågetecken, trots inställningarna.

För det andra kommer jag att vässa pennan mer i riktning mot text, skrivande och något som jag lite flummigt kallar kultur i brist på bättre. Dessutom kommer jag att ägna mer uppmärksamhet åt bloggvärlden, kanske mindre åt de tekniska aspekterna (om de nu går att skilja så oproblematiskt, vilket jag inte tror), utan mer de sociala - på fullständigt oakademiskt maner.

Droppen var nog att jag inte lyckades ladda upp bilderna från mobilen. Det retar mig att blogger inte erbjuder den funktionen i gratis-varianten. Det gör däremot blogg.de (är osäker på vad programmet heter, det verkar vara egenutvecklat och liknar movable type lite, men är inte identiskt).
Faktum är att gratisversionen är identisk med betalversionen förutom en sak: Gratisversionen är med reklam. Så efter det att jag hade arbetat lite med movable type på Living in Europe kändes det tråkigt och okarismatiskt att återgå till blogger.

Jag flyttar alltså och kommer att gå on-line nån gång nästa vecka, eller när jag är nöjd med designen.

2004-04-21T10:20:00.000+02:00

Uppenbarligen fungerar det inte med fotona - igår såg det bra ut, men det kanske berodde på att jag hade fotona i cachen?
Suck.

Fotoinflation

2004-04-20T21:50:00.000+02:00

Ett annat foto från Östersjökusten (precis vid polska gränsen). Fotot kommer förstås inte från min mobil utan är taget av en god vän och ypperlig fotograf. Och är inte retuscherat - det dramatiska ljuset var enastående. Stormen drev molnen över huvudet på oss i Koyanisquatsi-maner.

Första bilderna

2004-04-20T21:31:00.000+02:00

Äntligen har jag lyckats få ihop alla parametrar. Här är ett par fina bilder tagna med min Nokia-baby från den traditionella äggmålningen i påskas.

Notera att det behövs en viss inre ro för att inte darra på handen. När äggen sedan torkar kan det se ut så här:

Vi talade, sedan vi ätit frukost, om det kontemplativa momentet i äggmålning. Ryska ägg ska visst vara berömda, sa jag. Ja, det är de, sa mina väninnor. Från det var steget inte långt till Rilkes Stundenbuch. Jag delar här med mig av en kontemplativ dikt som skrevs i Ryssland inspirerad av de ortodoxa munkarna.

(Das Buch vom mönchischen Leben)

Du Dunkelheit, aus der ich stamme,
ich liebe dich mehr als die Flamme,
welche die Welt begrenzt,
indem sie glänzt
für irgendeinen Kreis,
aus dem heraus kein Wesen von ihr weiss.

Aber die Dunkelheit hält alles an sich:
Gestalten und Flammen, Tiere und mich,
wie sie's errafft,
Menschen und Mächte -

und es kann sein: eine große Kraft
rührt sich in meiner Nachbarschaft.

Ich glaube an Nächte.

Smaken är borta

2004-04-20T16:47:00.001+02:00

Ett antal dagar har förflutit sedan jag skrev här - dels betingat av påskbesök och minisemester på Rügen - dels av idétorka. Det är nog så ibland. Men jag har också noterat att sedan jag började blogga på Living in Europe har min mentala energi förlagrats mer dit än hit. Trots att jag inte skriver ofta. Kan det vara en naturlig utveckling? En ensamblog kan ibland kännas just så, ensam. Medan en gruppblogg lever av flera bidrag än bara mina. Det blir också mindre tryck på att producera något varje dag.

Men idag har jag tänkt på tomater.

Har någon tänkt på att tomater smakar mindre och mindre? Inte ens kvisttomaterna, eller vad de nu heter på svenska, de som sitter på en stam när man köper dem, är lika smaskiga som för några år sen. Jag undrar var smaken går förlorad. Är det på transportvägen? Är det en genetisk grej? Eller beror det på produktionstakten? I vilket fall känns det sällan meningsfullt att äta tomater nuförtiden. Jag ska göra ett test och köpa ekologiska. Kanske smakar de mer.

I valet mellan en djupröd, regelbundet rund tomat som inte smakar och en röd-grön, oformlig men välsmakande tomat vet jag vad jag skulle välja.

Eller kanske borde man odla dem själv? Svårt när man inte har mer än en balkong till förfogande.

2004-04-14T08:46:00.000+02:00

Cecilia Bartoli har en fin site med musik och intervjuer.

Sponsorer sökes

2004-04-06T14:43:00.000+02:00

The Iris Murdoch Society samlar pengar för att kunna köpa upp det arkiv som hennes man uppenbarligen nu vill sälja. Man räknar med att behöva totalt 100.000 pund. En tiondel har stiftats hittills.

Jag låter motiveringen tala för sig själv:

Several Iris Murdoch archives are currently for sale. These archives comprise some hitherto unpublished material by Murdoch, around 1000 books, many of which have been heavily annotated by Murdoch herself, and a fascinating selection of letters, tapes and interviews. A few American Universities have expressed interest in these collections; the Iris Murdoch Society, however, is obviously committed to keeping these important archives in this country.

Kingston University would be a natural home for this material as it publishes the Iris Murdoch Society News Letter; Peter Conradi, Murdoch's official biographer and Murdoch scholar, is Professor Emeritus here, and the University already has a substantial library relating to Iris Murdoch, as Anne Rowe teaches a Special Study Module on Murdoch within the English Literature undergraduate programme.

The acquisition of two of the available archives for Kingston University would mean that an Iris Murdoch Centre could be established that would provide first-class research facilities, not only for Murdoch scholars but also for researchers working on issues of social, cultural, philosophical and theological importance in the twentieth century.

There is little chance of Kingston University being able to fund the purchase of these archives outright. The Iris Murdoch Society is making an initial donation of £500 towards the purchase of the archives and we already have a private pledge of £1,000. However, the total sum necessary is likely to be in the region of £100,000. We are inviting each member of the Iris Murdoch Society to make a pledge of £20 in order to help secure these archives. Alternatively, larger pledges can be made if you so wish. (Your donation will help preserve Iris's name in two ways, as John Bayley has donated the profit from the Oxford collection to the St Anne's scholarship fund.) The Iris Murdoch Society hopes that Kingston University will at least be able to match, and perhaps improve on, any sum that can be raised externally from private and corporate sponsorship.

Maze - You are here - en serie Berlindikter av en fransyska. Roligt om man känner till Stadtplandienst - den oumbärliga hjälpredan för alla expeditioner till okända distrikt.

"on the map, town’s flattening
you are here, in the empty circle
encircled, red and carmine circle"

Den röda ringen

P.S. Jag undrar om den engelska översättningen inte är lite dålig? Min franska är inte tillräckligt bra för att bedöma det men le périmètre borde väl ändå inte översättas så simpelt som perimeter?? Nu ska jag kolla vad perimeter betyder...

En diskmaskin plockas ur

2004-04-06T13:43:00.000+02:00

Som tekniktaliban har jag länge varit skeptiskt till alla de här mojängerna med hybridfunktioner som det så initierat heter. Jag har haft svårt att inse varför man ska tippa in datum och notiser i en ful låda på ett tidsberövande sätt när man helt enkelt kan ta en penna och skriva in det i en fin, läderbunden kalender. Eller varför en mobil ska kunna spela musik och ta kort. Men nu gör jag avbön. Vårt hushåll har nämligen fått tillökning. Den lilla heter Nokia och har ett inbyggt objektiv och förbannat fin grafik. Jag tillbringade en hel dag med att hektiskt knappa hit och dit och lyckades slutligen ta kort. På mig själv förstås. För belästa läsare (hih) dyker eventuellt Thoreaus kritik av atlantkabeln upp i minnet. De första ord som utväxlades, förmodade han, var väl att drottning Amalia har en förkylning. Och på den nivån ligger det förstås. Men för tusan, det är roligt!

Jag ägnade t.o.m. några förströdda minuter åt att filosofera över det här komplexet. Inget nytt framkom kanske, men jag vill ändå här dela dessa tankar. För det första, för den normale konsumenten - alltså inte den teknikorienterade - är det först när tekniken blir mänsklig som den blir intressant. Här är det grafiken som nu har en så hög upplösning att displayen visar riktigt fina bilder. Kamerans upplösning är kanske inte så proffsig än, men det räcker. Saken är den att jag inte hade mycket till övers för de där födelsedagsgratulationerna som med streck och ringar visar något som kan tolkas som en tårta. Eller så. Men nu råder inget tvivel om vad bilden föreställer. Och det är trevligt att se en bild av min sambo när han ringer.

För det andra, kameran. För mig är det just det lite suddiga, vacklande, som tilltalar. Det ger känslan av att använda en teknik som fortfarande är lite i blöjåldern men ändå är på gång. Som de tidiga filmerna. Minns ni kortfilmen 'Ett tåg kommer in på stationen'? Ja, jag var inte heller född när den gjordes, men den tillhör filmhistorien. Och det är det intressanta. Vad väljer man att avbilda när en ny teknik står till förfogande? Förra sekelskiftet var det en annan ny teknik, järnvägen. Det var rörelsen, vitaliteten och kraften i loket som fascinerade, tror jag. Jag däremot valde för min första videosnutt att filma min sambo när han plockar disk ur diskmaskinen. Återigen lite teknik med i spelet, men mer på en vardagsnivå. Det är min sambo som står i förgrunden. Rörelse och lite klirr i bakgrunden. Det blev en fin snutt som jag ska behålla.

Mobilens storlek gör att man har den med, medan en kamera ofta är för stor för att ha med dagligen. Åtminstone min kamera, men det är en annan historia. Nu ska jag införskaffa en kabel också, så att jag kan posta lite foton här.

Laying down the Coordinates (1)

2004-04-01T20:11:00.000+02:00

Berlin is a city almost impossible to summarize in a few sentences. Well, that summarized it a bit, I guess. In some ways I’m a typical Berliner – more so maybe than the people who have lived here for generations. The one thing that has been a constant here, is the flux. There’s even a special word for people who has chosen to live here: Wahlberliner – Berliners by choice. So that’s what I am, a Wahlberliner. As so many others, from the Hugenottes in the 17th century and the Jews from Silesia, Russia and Bohemia in the 19th century, to the artists and writers today and always – people have come here in search for metropolitan life and some of them have stayed. During the years of the Nazi regime, the subsequent war and the Communist years, Berlin almost ceased to attract people from outside. East Berlin closed like a clam and West Berlin developed its own peculiar island existence. The unfathomable loss of lives and creativity that followed the Holocaust will be felt for a long time still. But Berlin has begun to rise from its sleep and shake off its provincial coat.

The city has changed its face since I came in 1994. Some of that might be my own change, my personal trip across the city – from a forsaken street in Friedrichshain, then a grey and proletarian district, now a district full of cocktail bars and media people, to a solid, bourgoise district in the North East, full of gardens and villas but devoid of cocktail bars. Nevertheless, even if I have travelled from bohemia to bourgoise I still think the change in the city is palpable as well. For one, the people seem to have gotten friendlier. Service people aren’t as insulting, you don’t get as much unsolicited advice to your demeanour on the streets as used to be the case. People laugh sometimes. They still dress as bad as they used to, but there’s a certain chique to what used to be just dirty and ragged. One can eat very good food now in districts that used to offer only a range of never changing salads and casseroles. People are in a hurry where they used to stroll aimlessly, even on a Tuesday afternoon. And the terrible outcrops of the global chains industry of course shows its face in Starbuck’s and Wal Mart’s. But that goes with the territory I guess. There are other coffee shops to pick, small post-modern Italian ones and traditional ones with an Austrian flair, or the regular beer-and-schnitzel-pub on the corner where the coffee is as bad as ever.

But why did I come here and above all, why did I stay? I have asked myself this a million times, sometimes wearily, sometimes curiously. I suppose I came here for the aura of a city that I had visited as a tourist only for a week or two. But my decision to stay on for more than the planned one semester of German literature at the university had to do with the immense leap my thinking had made during those few months. I felt that the world of reading and thinking lay at my feet. There were so many books too. Remember, this was the pre-internet era. Coming from a somewhat provincial little town in Sweden I nevertheless have the mind of a rover, the traveller’s blood in me. My family has its origins in Serbia and I was born in Sweden a small brown girl, who felt somewhat strange in the country of blonde muteness and calm compromise. I was a Swede alright, but well, not quite. So when I came to Berlin (by all means not the first city outside of Sweden I have lived in) I felt an instant sense of familiarity. By comparison I have understood that some of it has to do with the Eastern European love of difficulty and hardship. The lightness I encountered in England or Brussels was nice but couldn’t hold me for long. Here everything is as it is. One doesn’t sweet talk anything, one has political arguments at dinners and openly speaks about problems and sorrows. But there is also a spirit of rationality here which one can’t say about Belgrade for instance. Scientists and philosophers have lived and worked here. Berlin is a North European city, where people keep to themselves and seldom dance on the streets.

And history can be traced in the stones and in the open spaces scattered along the line where the wall used to run. History is visible and hasn’t completely retired into the museums. I remember when Imre Kertész got the Nobel Prize for literature for his novels from the KZ. It was greeted with joy here. In Sweden someone asked me why the topic of the Holocaust would still be relevant. I think that’s quite revealing – in Sweden history is a chapter in a book. Almost completely spared in WWII, many Swedes now can’t see the relevance of the ongoing processing of the trauma which is very vital here. And that’s understandable. But to think about Europe today, Berlin is a good place to be. So that’s what I’m trying to do in my blog - Notiser från en ö (Notes from an Island). That blog is in Swedish and I’m not planning on changing that. But now and then I’ll write a post in English which will simultaneously be posted on Living in Europe.

Den avtäckta sanningen

2004-03-31T14:54:00.000+02:00

Passage ur brev i 'Charlotte Brontës liv' (Elisabeth Gaskell):

"11. Februari 1851

Käre herre,
har ni läst Miss Martineaus och Mr Atkinsons nya verk 'Letters on the Nature and Development of Man'? [...] Jag vill nu inte säga mycket om vilket intryck denna bok gjort på mig. Det är den första avhandling jag läst där någon bekänner sig öppet till ateism och materialism, den första entydiga förklaringen jag sett, i vilken någon påstår att han inte tror på existensen av någon Gud eller ett liv bortom döden. Vill man göra en bedömning av en sådan avhandling bör man undertrycka den måhända instinktiva förfäran den ger upphov till och granska den med lugn. Det faller mig svårt. Det mest egendomliga är att vi förväntas glädja oss över den hopplösa tomheten, erkänna den bittra förlusten som en stor vinst och den obeskrivliga vilsenheten som ett tillstånd av angenäm frihet. Vem kan det, även om han ville? Vem vill det, även om han kunde? Vad mig angår, så önskar jag uppriktigt att finna och lära känna sanningen, men om detta skulle vara sanningen föredrar jag att den förblir dold bakom hemligheter och täcks av en slöja. Om det är sanningen, kan människan som ser den, vare sig hon är man eller kvinna, endast förbanna dagen då hon föddes."

Charlotte Brontë hade upplevt fem syskons död innan hon blev ensam kvar med sin far i en ödsligt liggande prästgård i Yorkshire. Hon led ofta av förkylningar och andra krämpor (möjligen förorsakade av att grundvattnet förorenades av den intilliggande kyrkogården), av ensamhet och sorg över att ha förlorat sina käraste. Hoppet hon hade om att få återse dem i livet hädan grumlades förstås av de ideer som under 1800-talet gjorde sitt intåg - läran om arternas uppkomst, människans materiella natur och andra teorier - det vi nu sammanfattar till darwinism.

Hennes reaktion kan tänkas vara symptomatisk för många fromma människors på den tiden. Den viktorianska samtiden chockades av dylika teorier, men vetenskapen arbetade oförtrutet vidare med målet att lufta på de slöjor som Charlotte Brontë helst ville lämna ifred. Hennes röst i detta brev är som ekot från en grav, ett länge försvunnet som vi knappast längre kan förstå och sympatisera med. Men relaterat till hennes samtid är det kanske inte så märkligt att Charlotte bara känner en hemsk tomhet vid tanken på att Gud inte skulle existera. I hennes biografi är det framför allt den dagliga strävan efter moralisk resning som slår dagens läsare. Förtvivlan inför död och sjukdom kan inte lösas på annat sätt än genom förtröstan och hårt arbete. Hon lägger sitt öde i Guds händer och hoppas att döden är en befriare från denna världens elände, medan hon utför alla de sysslor som är nödvändiga och som dessutom drar hennes uppmärksamhet bort från sin egen person och riktar den mot dem hon hjälper. Hon kan ännu inte njuta av de fördelar vi idag har av de vetenskapliga upptäckterna. Enbart förlusten är tydlig. Det måste ha känts som om den fasta marken försvann under fötterna.

Jag blev nyfiken på hur samtiden i stort reagerade på de materialistiska teorierna. En skildring av intelligentians reaktion ger Robert M. Young i sin essay The Impact of Darwin on Conventional Thought. Här en annan essay om literaturreception med följande intressanta citat:

"John Stuart Mill famously pronounced his era to be one in which "mankind have outgrown old institutions and old doctrines, and have not yet acquired new ones" - a view that would be echoed at regular intervals for the remainder of the century. In many areas of life, there was a sense that while the pace and pressures of work had grown enormously, connections with tradition and established ways of thinking were being weakened or cut altogether. Out of the uncertainty bred by this diminished feeling of continuity with the past, combined with an enormous influx of new and unassimilated information and ideas, grew the characteristically Victorian struggle between hope and doubt, optimism and anxiety, which marks virtually all of the important writing of the period."

Som den spekulativt lagda person jag är kan jag förstås inte undvika att söka paralleller till min egen samtid. Även om de brott som uppstod i den viktorianska människans psyke nog var bra mycket större än de vi upplever idag, finns det inte ändå en del likheter? Den enorma mängden information vi har med att göra, utan möjlighet att ens meningsfullt kunna sortera den. De innovationer på genetikens, mikrobiologins och informationsteknologins områden som vi dagligen konfronteras med, men inte verkligen kan inordna i kända sammanhang. Vi svävar i ett tillfälligt vakuum som kommer att slutas på det ena eller andra sättet, troligen genom att vi accepterar teknologin och anpassar oss till de nya möjligheterna - eftersom det är vår natur att aldrig någonsin ta ett steg tillbaka från något som korsat en gräns och har ett inneboende gott och ont i sig. Så vi lär oss leva med det onda och tar till oss det goda.

Men medan jag skriver det förstår jag att vi upplever olika tidsplan simultant och individuellt. Vi har var och en olika grader av tröghet i vår anpassningsförmåga. Jag som öbo är mycket trög i många avseenden och kan nog ibland slå över till konservatism. Andra firar triumfer i det nya och intresserar sig inte för det som varit. En del samhällen är fångade i medeltid medan andra redan bygger sonder och färdas till Mars. Men det snabba och lätta kommer att vinna över det långsamma, tröga. Men Charlotte Brontës röst når mig genom tidernas svall och jag förstår henne. Med kunskapsvinst kommer oskuldsförlust, en av de eviga sanningar Bibeln lär oss. Det är en svår del av det moderna livet att navigera förbi kunskapens klippor och välja rätt färdväg. Men det finns inget alternativ. Det betyder inte att vi ska inbilla oss att vi upplever allt för första gången och att vi är unika. De allmängiltiga frågorna kommer alltid att kvarstå och de kan inte besvaras av vetenskapen. Men de existerar trots allt.

Mystiken tätnar?

2004-03-29T12:29:00.000+02:00

Är det bara jag som undrar över sanningshalten i Fyrverkeriernas tid? Måste skamset erkänna att jag kollade Reuters och BBC efter nyheter om en missiltorpederad helikopter i Portugal i lördags utan framgång.

Men det är spännande läsning, för att upprepa mig själv något...

Nytt kulturhus i Berlin

2004-03-25T08:55:00.000+01:00

Härom kvällen på Literaturwerkstatt (se även Trasiga Haikus) träffade vi på Sophie, som just doktorerar på Kirkegaard och är med om att starta ett nytt skandinaviskt kultur- och vetenskapsforum. Förhoppningsvis kommer det att gå vägen med finansiering etc. En titt in på hemsidan, som fortfarande är i arbete, rekommenderas.

Ny trädgårdsblogg

2004-03-23T15:17:00.000+01:00

Upptäckte den idag.

En trädgårdsamatörs blogg

2004-03-23T13:06:00.000+01:00

Utdrag från och kommentar till Richard Clarke's bok på The Road to Surfdom.

Afterthought

2004-03-23T09:05:00.000+01:00

Den senaste tidens attentat har kommit slag i slag - så snabbt att man knappt hinner smälta allvaret. Medan bomber exploderar i Bagdad (dagligen), i Madrid, i Israel och de palestinska territorierna sitter jag här och blir alltmer misantropisk och pessimistisk. Hur kan man vara så dum att man beordrar ett politiskt mord på en palestinsk ledare? Förstår man inte symbolvärdet och den hysteri det leder till bland de redan förtvivlade och våldsbenägna massorna i flyktingslägren? Eller är det det som är tanken? Förutom att det är fullständigt illegalt och strider mot allt vad folkrätt heter. Medan jag tittade växelvis på BBC och CNN igår kväll greps jag av en irrationell känsla av att israelerna och palestinenserna är skott på samma gren och förtjänar varann. Man borde plocka ut ledarna för båda falangerna, ställa upp dem på ett fält med varsin pistol i handen och låta dem skjuta ner varandra. Vita Huset förnekar all kännedom om attentatet. Tillåt mig småtvivla.

Kanske är det mitt minne som är kort. Jag minns inte hur situationen var på 80-talet. Minns inte heller någon känsla av hot inför t.ex. atomkrig då medan Sovjetunionen fortfarande var en supermakt, trots att jag vet att det var en osäker tid. Kanske glömmer man snabbt eller förtränger sådant? Men det verkar som om vi nu står mitt i en våg av fragmenterat, utspritt våld som utförs av unga män från Pakistan, Marocko, Irak, Palestina och andra länder där de fundamentalistiska sekterna florerar. Vi ser redan hur nationalstaterna på olika sätt reagerar på detta hot. USA använder hotbilden för att attackera andra nationer, vare sig de har samband med terrorn eller ej. EU-länderna börjar försiktigt undra om de inte ska samordna sina säkerhetstjänster och utbyta information grundligare än hittills (mycket meningsfullt) samt planerar att införa pass med fingeravtryck eller andra biometriska identifikationsmetoder (ingrepp i den personliga integriteten). Dessutom ger man sig på beslöjade kvinnor. Jag är ingen anhängare av slöja, tvärtom anser jag det vara ett tecken på patriarkalt förtryck. Men jag tycker inte att man ska förbjuda den. Det är ett slag i fel riktning. Det är ju inte de beslöjade kvinnorna som utgör hotet. Det är de unga fundamentalistiska männen. Men dem är det svårare att komma åt. Man kan ju inte utgå ifrån att varje muslim är en fundamentalistisk bombläggare. Tvärtom. De flesta muslimer är lika fredsälskande som de flesta kristna och sekulariserade. Alltså ger man sig på det synliga. Ett hjälplöst och skadligt försök att inringa en osynlig fiende. Dömt att misslyckas. Och jag är inte säker på att det hjälper kvinnorna heller.

Den reaktion som kommer på terrorattentaten är mer skadliga för demokratin än attentaten själva. Detta anser Richard Rorty, en nutida filosof. Och jag är benägen att hålla med honom. Vi kommer att tillåta större ingrepp i den personliga sfären, mer makt till säkerhetstjänster, ett hårdare klimat för invandrare från fattiga länder och högre murar runt Europa. Men utöver det som drabbar oss själva mest: Vår uppmärksamhet sugs bort från de viktigare frågorna som handlar om fördelningspolitik, miljö, handel och teknologisk innovation. Vi stirrar som skräckslagna kaniner på en orm och kan inte längre befria oss från den fruktan vi känner inför tanken på att kanske själva sitta på ett pendeltåg som en minut senare flyger i luften. Det är den största vinsten som de här marginella kriminella randgrupperna har lyckats med. Och varje Machiavelli-läsare vet att det är klimatet av rädsla som gör det möjligt för furstar att öka sin makt. Vår reaktion, efter en tid av sorg och kontemplation, borde därför vara att skydda öppenheten mer än någonsin, att känna medkänsla med dem som mest behöver det. Att öka samarbetet över gränserna. Att inte tillåta att man blandar ihop kriminella bombläggare med muslimer. De instrument som finns för att få tag på brottslingar är tillräckliga. De måste koordineras och intensifieras men de finns och räcker till. Förebyggande stridsinsatser (pre-emptive strikes) hör hemma i science-fiction-världen, inte i den reella världen.

Göran Rosenbergs kommentar. Huvudet på spiken, som vanligt.

Misc

2004-03-22T16:26:00.000+01:00

Idag blir det osammanhängande. Har just suttit i en telefonkonferens och retat mig på den dåliga kommunikationsstilen på det här stället. Ska försöka samla mig och tänka på något trevligt istället.

T.ex. på att våren nu är här på allvar. Påskliljorna börjar redan blomma. Fåglarna är synnerligen aktiva med bobyggande och annat som händer så här års. Igår tog jag en promenad längs de närbelägna fälten och knipsade av några grenar för att ha lite påskris i god tid. Jag kände mig som en kriminell eftersom det troligen är förbjudet att ta med kvistar ur naturen här. Inte så konstigt. Tänk om alla skulle göra det. Alla 80 miljonerna... Eller är det bara överjaget som är ovanligt aktivt?

Jag har sått mejram, tomater, solrosor och ser dessutom att mina chilifrön och ingefäraroten som jag satte i januari börjar ta sig. Det är roligt att så frön från saker man har köpt för att äta. På något sätt känns det märkligt att de faktiskt växer, de där fröna som kommer från inhandlade grönsaker. Förr hade jag ingen hand med växter alls. Jag brukade kunna ta kål på dem inom loppet av några månader. Men det verkar ha ändrat sig. Jag omdefinierar nu mig själv till en som kan få saker och ting att växa! Konstigt. Plötsligt slutade växterna att dö och fortsatte att grönska utan att jag egentligen betedde mig annorlunda. Då började jag bry mig om dem lite mer och nu har jag alltså startat en massa nya projekt som verkar ta sig.

Min sambo är på diet (inte för att han är tjock utan för att han vill passa in i sina kostymer). Det gör matlagningen något mer komplicerad. Hos oss är det jag som är kocken. Oftast. Jag är så van vid att laga mat för fyra fast vi bara är två, eftersom min sambo har/hade extremt god aptit. Men nu får jag försöka skära ned på mängden igen. Fick nyligen slänga en del av den smaskiga fisksoppan på Zander (?)och musslor. Jag vägrar banta fast jag skulle kunna gå ner några kilo (det är mest magen...) .Men jag vet inte. Jag är rätt nöjd med mig själv som det är faktiskt. Det är kul att ha lite runda kurvor efter att ha varit mager som en pinne större delen av livet. Fast jag passar inte heller in i mina kostymer längre.

Nyheterna är dåliga idag. Men jag orkar inte skriva om det - för en gångs skull håller jag mig till den "lilla världen" som det så nedsättande heter...

Till Erik

2004-03-20T15:54:00.000+01:00

Här får du en fiskdikt som den förste (och ende) rättgissaren av fredagsfrågan.

Der See hat eine Haut bekommen,
so daß man fast drauf gehen kann,
und kommt ein großer Fisch geschwommen,
so stößt er mit der Nase an.

(Christian Morgenstern)

Fredagsfråga!

2004-03-19T13:56:00.000+01:00

Vem skrev det här?

"5. Kein Staat soll sich in die Verfassung und Regierung eines anderen Staats gewalttätig einmischen.
Denn was kann ihn dazu berechtigen? Etwa das Skandal, was er den Untertanen eines anderen Staats gibt? Es kann dieser vielmehr durch das Beispiel des großen Übel, die sich ein Volk durch seine Gesetzeslosigkeit zugezogen hat, zur Warnung dienen; und überhaupt ist das böse Beispiel, was eine freie Person der anderen gibt (als Scandalum acceptum) keine Läsion derselben. - Dahin würde zwar nicht zu ziehen sein, wenn ein Staat sich durch innere Veruneinigung in zwei Teile spaltete, deren jeder für sich einen besonderen Staat vorstellt, der auf das Ganze Anspruch macht, wo einem derselbe Beistand zu leisten einem äußeren Staat nicht für die Einmischung in die Verfassung des anderen (denn es ist alsdann Anarchie) angerechnet werden könnte. Solange aber dieser innere Streit noch nicht entschieden ist, würde die Einmischung äußerer Mächte Verletzung der Rechte eines nur mit seiner inneren Krankheit ringenden, von keinem anderen abhängigen Volks, selbst also ein gegebenes Skandal sein und die Autonomie aller Staaten unsicher machen."

Sake!

2004-03-19T00:43:00.000+01:00

Hick. Finns det något underbarare än the casual girl's night out? Möjligen fruntimmerskvällar med jämna mellanrum. Sake och öl, där var visst något att äta också. Det var gott. Tror jag.
Hick.

Ni vet vilka ni är. Skål på er!

...

2004-03-15T16:47:00.000+01:00

DebkaFile, en Jerusalembaserad internetsajt som "is a self-supporting Internet publication devoted to independent, investigative reporting and forward analysis in the fields of international terrorism, intelligence, international conflict, Islam, military affairs, security and politics" har en analys av bombdådet i Madrid.

Perspektivet är något annorlunda än det man är van vid att läsa i västerländsk press. Och än mer skrämmande, om det skulle stämma. Isåfall planerar islamistiska terrororganisationer att slå till på mark som tidigare varit islamsk eller där större slag utkämpats mellan kristna och muslimska härar. Det handlar om Turkiet, Spanien (check, check), Rom (som säte för katolicismen) och Wien(!). Där förlorade muslimerna ett slag 1683.

Vad säger du om det Bengt?

(Länk från African Oil Politics)

Madrid

2004-03-11T11:30:00.000+01:00

Barockarior

2004-03-10T15:25:00.000+01:00

Jag har länge tänkt skriva om barockmusik och min underbara om än något sena upptäckt av operaarior från barocken. Nu ser jag att Speigel hann före mig med en artikel om barockens popularitet just nu. Jag var dock inte helt nöjd med deras vinkel - framförallt med den simplifierande utsagan att framför allt den breda massan njuter av en spektakulär barockaria, särskilt om den sjungs av en kontratenor.

Den breda massan har snarare uppskattat sådana stora publikdragare som Pavarotti och Carreras - hos Amazon finner man titlar som "Amore", "Kuschelklassik" (Mysklassik) och "Musik für schöne Stunden - Arien zum Autofahren" (Musik för fina stunder - arior för bilkörning). Komponisterna är gärna någon av de tunga namnen Verdi, Mozart, Puccini, etc.

Jag tror alltså inte att den barocka operan är mer lättlyssnad än den klassiska italienska operan som den skapades under 1800-talet. Men den är inte heller svår. Däremot krävs en sångteknik, belcanto, som kom ur modet med den moderna operan och kräver oerhörda prestationer av sin sångare. Min teori om varför barocken just nu spelas förstärkt på operor världen runt är för det första: Barocken var en tid av krig, oroligheter och medvetande om m?nniskans fåfänglighet. Döden lurade bakom hörnet. Barockmusikens klara struktur, ibland matematiska precision, var ett sätt att skapa ordning i en smutsig och kaotisk värld. Något av detta tror jag vi kan relatera till idag. Finns det något mer lugnande än att lägga på en skiva med Bach eller Händel? Den lätta men ändå substantiella strukturen är ett av de tydligaste bevisen för den mänskliga andens kapacitet för skönhet. Den barocka operan är inte fullt så matematisk som t.ex. Bachs fugor, men den är inte heller lidelsefull på samma sätt som t.ex. Tosca eller Carmen. Hos Monteverdi t.ex. kan man urskilja ekon från renässansmusik som ju är rytmisk till sin art. (Madrigaler etc.) Det handlar framför allt om skicklighet och kännaren ska kunna uppskatta ornamenten.

För det andra: Barockoperans stora och firade sångare var ofta kastrater. Några av de mest kända är Farinelli, Caffarelli, Senesino. Kompositörer som Händel, Porpora, Broschi, Hasse m.fl. skrev ofta sina arior direkt för en kastratsångare. Efter en grundlig sångarutbildning uppträdde dessa ofta till ära för den lokala fursten, men nu föddes också operan som kulturell institution. Kastratens oklara kön, den dubbeltydighet och skandalositet som ofta omgav dem, är förstås i dessa tider av postmodernitet och gender-bending högst intressanta. Maskeraden, överdådet, ornamenten - jag tror detta känns modernt i högsta grad just nu. Där öppnas det för en viss voyeurism, en lysten blick på eunuckens sexliv så att säga. Möjligen är det det som intresserar många.

Den s.k. sista kastraten, en man vid namn Alessandro Moreschi, som var i Vatikanens tjänst finns utgiven på CD. Inspelningen härstammar från 1902 och är av dålig kvalitet, både tekniskt och sångarmässigt. Att höra det svaga ekot av en storhetstid i den darrande och ibland pinsamt dåliga inspelningen är en märklig upplevelse. Man förundras över röstens obestämbara kvalitet samtidigt som man önskar att man istället hade fått vara med 1721 då Farinelli gjorde sin firade debut i en opera av Porpora, Gli orti esperidi. Det spöke som svävar över inspelningen är fascinerande och frammanar svulstiga fantasier. Det skulle inte förvåna mig om det någonstans i världen finns en frimurarorden med Vatikananknytning (jag skulle tippa på Paris) som i hemlighet planerar att kidnappa en ung lovande gosse och göra honom till kastratsångare för att under mörka källarvalv kunna sitta i sina sammetsklädda fåtöljer med konjakskupor och lyssna till gamla arior. Detta vore väl ett fint uppslag till en roman? (Copyright by Agnes)

*För övrigt uppskattar jag kvinnliga mezzosopraner mer än dagens kontratenorer. De kommer närmare uppsåtet inbillar jag mig. Men framförallt är deras stämmor fylligare eftersom de inte sjunger med huvudklang, eller vad det nu kan heta på svenska.

**En sak jag undrar över är anknytningen till Vatikanen. Uppenbarligen såg man genom fingrarna med kastreringen av unga, oftast fattiga gossebarn på 1700-talet. Men hur togs steget från detta till att vara den sista institutionen som hade en kastrat i sin tjänst? Även detta är värt en undersökning, om den inte redan finns.

Tyskland, en vintersaga

2004-03-09T13:10:00.000+01:00

Som om det inte räckte med Irak, svenska riksdagsledamöter, Bush, Schwarzenegger, genmodificerad majs och växthuseffekten för att skänka livet en trist patina har nu Spiegel i veckans nummer en synnerligen deprimerande artikel som tyvärr är kostnadspliktig online.

För att sammanfatta det lite slarvigt: Det går utför med det här landet. Arbetslösheten stiger, företag flyttar, innovationer stannar av, skuldberg växer och inte ens den svagt positiva tillväxten kan man lita på eftersom den innefattar även tillväxten inom den offentliga sektorn, som definieras som tärande. Tyskland är en stat inbegripen i navelskåderi och beslutsångest.

Intressanta detaljer ur artikeln: Socialministern Ulla Schmidt har utökat sitt livvaktsgarde till fyra män. Schröder tycker inte det är roligt längre. Merkel, som officiellt kritiserar regeringen, får med avslagna kameror en fjärrskådande blick som antyder att hon inte heller skulle komma undan de reformer som nu är så impopulära. Folket liknas vid Honnecker som 1988 skrev ungefär följande i sin loggbok: Allt verkar vara i sin ordning.

Detta är förstås vatten på min kvarn. Jag har följande teori om varför tyskarna varken inser att reformer är nödvändiga eller tycker att just de som individer ska behöva avstå från något. Teorin måste dock delas upp i två fraktioner p.g.a. det historiska läget. Utgångspunkt: 1945. Elände, skam och ockupation. Några år senare i Väst: Det materiella läget förbättras, under 50- och 60-talen det s.k. tyska undret. En ständigt ökad välfärd för alla. (Öst lämnar vi därhän ett tag.) Demokrati och civilt liv förknippas med välstånd. Eller tvärtom? Folksjälen har lämnat det där fula bakom sig och känner sig långsamt som normala medlemmar av civilsamhället.
1989: Nu kommer Östtyskarna och vill också ha del av välståndet. Förståeligt nog. De har ju i 40 år med en kombination av förtjusning och avundsjuka öppnat västpaket med kaffe, rock-skivor och Nutella från släktingar på andra sidan. Under ca tio år är sedan det förenade Tyskland fullständigt upptaget med sig självt. Stasi-spioner och informella medarbetare avslöjas. Identifikationsprocesser drar igång. Öst-nostalgin breder ut sig. Och så vidare. Under många år är öst och väst det enda man talar om i medierna. De ekonomiska aspekterna är inte så viktiga.

Nu, efter ett antal års stagnation börjar man vakna till och se att andra länder har hunnit reformera sina ekonomier i lågt större utsträckning medan man här varit upptagen av annat. Välståndet, det goda ryktet som kvalitets- och innovationsledande, allt detta hotar att gå förlorat. Och nu kommer rädslan för att sjunka ned i ett liknande tillstånd som på 30-talet. Det är medelklassen som skickar hotbrev till ministrarna. Varje försök till nedrustning av de sociala tjänsterna bemöts med vrede på gränsen till hat. Detta är något nytt i modern tid. Nu hotar alltså de mörka marknadskrafterna och det verkar just nu inte finnas mycket som positivt definierar landet.

Kommer man att lyckas skapa en nationell samling i ett land som står misstänksamt till allt som har prefixet national? Som hellre faller sönder i regioner vars regeringar pockar på självbestämmande och har alldeles för mycket makt även på det nationella planet? Kommer en blockadpolitik att fortsätta förlama Tyskland? Vilket parti vågar grundligt reformera strukturerna? SDP och De Gröna har gjort ett försök, men det har hittills vattnats ur med kompromisser och valtaktik.

Pragmatismen har ingen lång historia i Tyskland. Det kulturella arvet - fantastiskt i sig - kan kanske bäst beskrivas enligt nedan:

Franzosen und Russen gehört das Land,
Das Meer gehört den Briten,
Wir aber besitzen im Luftreich des Traums
Die Herrschaft unbestritten.

Hier üben wir die Hegemonie,
Hier sind wir unzerstückelt;
Die andern Völker haben sich
Auf platter Erde entwickelt. - -

Grattis gubbar!

2004-03-08T14:16:00.000+01:00

Jag deltog i en intensivkurs i spanska hela helgen. Nu kan jag beskriva vad jag har på mig och vad man borde göra för att leva ett sunt liv. Dessutom kan jag säga vart jag måste gå för att köpa rakskum. Eller skor.

För övrigt är det måndag igen. Och det råkar vara den internationella kvinnodagen idag. I Östtyskland firades den dagen på ett något annorlunda sätt - en del har fortsatt med det efter återföreningen. Kvinnorna fick en bukett blommor av sin man om de hade någon. De behövde denna dagen inte utföra hushållsarbeten utan gick ut och slog runt på stan med sina väninnor. Det verkar ha varit ganska livat, särsklit om man tror de män som säger att de ibland kände sig lite rädda för de horder av skrålande kvinns som drog runt på gatorna. Men det var då det. (Observera en viss ironi.)

Idag läser jag Svenskans reportage om de svenska riksdagskvinnorna och känner mig pessimistiskt stämd. Inte överraskad, bara nedslagen. Om det är så i Sverige, denna förebild för så många kvinnor världen runt, hur är det då i andra länder?

Det verkar vara omöjligt att bli tagen på allvar, som människa och inte som kvinna. Antingen är man ung och vacker och blir betraktad som sötnos, eller också är man ung och ful och blir ignorerad. Om man är gammal blir man i vilket fall sedd som kärring. Maktens nätverk - ytterligare en gammal sanning - upprätthålls av män som sitter i bastun eller mailar varann för att fatta beslut innan möten inkallas.

Och hur kan man ändra på det? Det kan man inte som kvinna. Det är en given loose-situation. Om man är lika aggressiv blir man stämplad som hagga. Om man är kompetent men försiktig blir man ignorerad. Grattis alla gamla gubbar, ni har verkligen lyckats hålla fast vid era privilegier trots det statistiska läget. Och ni undrar varför unga kvinnor tycker det behövs ett feministiskt parti nu när alla från Göran Persson till Bo Lundgren är feminister?

Det är ingen vinst för kvinnor att få delta i spelet efter manliga regler. Feminismens mål är obsoleta.

Realpolitik

2004-03-04T11:23:00.000+01:00

A post in English for a change.

Yesterday i rummaged around in a second-hand bookshop where I found the Complete Poems of Rudyard Kipling among other interesting things. Now this author keeps popping up in different contexts so I thought it might be a worthy investment for my library. This proved to be correct, especially since George Orwell's essay of Kipling from 1942 had been selected as foreword, being one of the best pieces written on Kipling over the years. This essay can be accessed as an electronic text - praise to the internet community.

The essay is not only a brilliant literary critique, but also a clear-sighted analysis of political spectrums that are relevant even 60 years later. An example:

"But because (Kipling) identifies himself with the official class, he does possess one thing which 'enlightened' people seldom or never possess, and that is a sense of responsibility. The middle-class Left hate him for this quite as much as for his cruelty and vulgarity. All left-wing parties in the highly industrialized countries are at bottom a sham, because they make it their business to fight against something which they do not really wish to destroy. They have internationalist aims, and at the same time they struggle to keep up a standard of life with which those aims are incompatible. We all live by robbing Asiatic coolies, and those of us who are ?enlightened? all maintain that those coolies ought to be set free; but our standard of living, and hence our ?enlightenment?, demands that the robbery shall continue. A humanitarian is always a hypocrite, and Kipling?s understanding of this is perhaps the central secret of his power to create telling phrases. It would be difficult to hit off the one-eyed pacifism of the English in fewer words than in the phrase, ?making mock of uniforms that guard you while you sleep?. It is true that Kipling does not understand the economic aspect of the relationship between the highbrow and the blimp. He does not see that the map is painted red chiefly in order that the coolie may be exploited. Instead of the coolie he sees the Indian Civil Servant; but even on that plane his grasp of function, of who protects whom, is very sound. He sees clearly that men can only be highly civilized while other men, inevitably less civilized, are there to guard and feed them."

When I read this I couldn't help seeing parallels to the Barnett article I blogged about recently. I think this is one of the dilemmas that leftists are still facing and one of the reasons why they can't be talken seriously on many topics. The time has caught up on the mentality that wants to leave other continents alone and can best be described as sticking your head in the sand in an ostrich-like manner.

The parallels to Barnett are of course, that the sense of responsibility Orwell describes in Kipling is very similar to Barnett's. Other parallels might be the insight that the very people who march on the streets against war are the ones being protected by the military system they critisize. Before one starts arguing against Barnett's world-view, I think this is vital to understand. Otherwise one argues like a hypocrite.

The questions concerning Bartnett's views that remain after these considerations are to me the following:

Responsibility for whom?
Responsibility in whose name?
Who pays for the responsible acts of invasion?
Who gains by the responsible acts of invasion?
What's the actual outcome from a responsible invasion?

That being said, I realized that Barnett is unlikely to influence the long-term strategic politics of the USA. Firstly, these things have to go through a voting process and we've seen what it takes to get the majority for an invasion not based on UN resolutions (which is another topic). Reports have to be copied out of thesises, witnesses be invented and data falsified. I think that goes to prove that the invasion of Iraq would not have happened simply on the notion of reducing the Gap (see Barnett post). Secondly, invasions can go wrong. Even if the logistics and the finances are realistically planned, things can go wrong. And then there's the kind of political back-lash that happened after Somalia, when voters have to be considered. So I think it's safe to say that Barnett's views, interesting as they may be in theory, don't stand much of a chance in real life. What my worries were in the recent post and still are: It's more probable that pieces of such strategic papers are taken out of context to support totally different agendas. And that's scary. That's also reality.

I think this would be an interesting topic to discuss.

Oh, and don't forget to tune into the interview with Barnett - sometime between March 15 and 20 on African Oil Politics!

Sebald

2004-03-03T15:17:00.000+01:00

W. G. Sebald är en av mina husgudar.

Hans stil är av samma slag som Thomas Bernhards. Långa meningar med många inflätade bisatser. En viss likhet med TB också i atmosfären. Det är som om meningarna svävar strax över en avgrund. Man vet om att den ligger där, men man vet inte vad som göms i den. Sebald härstammar från Wertach i Bayern, även om han 1966 utvandrade till England och tillbringade resten av sitt liv där. Han har alltså en affinitet till det österrikiska sättet att berätta. Vad är det i detta landskap och denna katolska kultur som skapat så många fantastiska författare? De långa meningarna utgör också en slags gyttja som hindrar en från att färdas för snabbt genom landskapet. Bisatserna hänvisar till varann så att en mening blir till en krets, en labyrint, som i sig utgör en värld. En värld som svävar över en avgrund.

Sebald återkom ständigt till vissa motiv i sina romaner. Det är som om han aldrig tillfrisknade från sjukdomen som var det tredje riket och förföljelsen av de europeiska judarna. Och inte bara det, han skrev som om ingen av oss någonsin kommer att göra det. Ett besläktat motiv är glömska och erinran. Människor, ting och händelser, vad händer med dem när ingen minns dem längre? Tiden, vad betyder den för en som har förlorat minnet av sina barndomsår?

Austerlitz reser genom ett Europa som bebos av spöken. Halvt om halvt förväntar han sig att i 90-talets Paris plötsligt se sin far komma runt hörnet, klädd i samma kläder som på det sista fotot. Hans far som flydde till Paris från Prag just innan judarna samlades in. I Marienbad lurar det förgångna lika hotfullt som i Terezin.

Sebald är också en författare av den europeiska melankolins tradition. Frånvaro och bruten mytologi - t.ex. i beskrivningen av Antwerpens centralstation - bildar ett skräckens landskap, l'Europe Noir. Melankoli är naturligtvis en produktiv andlig hållning just för författare. Kanske är det melankolin som gör skildringarna av karaktärer, städer och arkitektur så tydliga att man känner det som om man själv vandrade omkring i The Royal Observatory i Greenwich eller sutte i byskolans klassrum i W.

Den här andra tiden som ligger bakom den synbara nutiden och drar med fötterna längs leriga landsvägar, lever den kvar i oss på något sätt? Finns det orter som väntar på att vi ska besöka dem och se vårt eget förgångna i gestalten av en gammal kyrka eller en lövkrattande gamling som vet allt om våra morföräldrar? För människor som inte levt i ett obrutet sammanhang, vars föräldrar flyttat tvärs över Europa i jakt på arbete och fred och därmed kapat banden till familjen, om de alls lever längre, är detta inga literära frågor. Även om nutiden ställer sina alldeles egna krav på mig och min prestationsförmåga finns det inom mig en hemlös vandrare som inte mest behöver ordning och reda, framgång och materiell säkerhet utan mer vetskap och mer sammanhang. Jag skulle gärna se mina förfäders och -mödrars ansikten och höra deras röster. Någon gång kommer jag kanske att göra den resan för att skrapa ihop de få fragment som då finns kvar.

The Gap's Gonna Eat Us

2004-03-02T12:39:00.000+01:00

Genom African Oil Politics (länk bland mina favoriter) fick jag ett tips om den amerikanske krigsstrategen Thomas Barnett. Jag läste hans artikel Pentagon's New Map och rekommenderar den som tycker den är intressant att följa African Oil Politics den närmsta tiden eftersom Calixte utlovar en intervju med författaren inom kort.

Jag kan inte analysera resonemanget särskilt väl eftersom jag
a) inte är strateg och
b) har endast en dimmig aning om världspolitik.

Varför alls nämna det då? Jo, för att det även för den intresserade amatören finns en hel del intressanta slutsatser i artikeln som kommer i bokform härnäst. Dessutom ger det mer bakgrund till de konflikter som just pågår (se Haiti t.ex.).

Barnett ser världen utifrån hur globaliserade dess nationer är. Han skiljer mellan Core och Gap. The Core är alltså kärnan, länder som kännetecknas av att öppna sig för globalisering (i meningen frihandel, fri information och (ökande) välstånd). The Gap är de delar av världen som förvägrar sig globaliseringen av olika skäl. Dessutom nämner han The Seam - länder som ligger längs The Gap och som ofta är inkörsportar för terrorism, droger och annan typ av brottslighet som därigenom kommer in i The Core.

Han visar på att sannolikheten för att ett land tillhör The Gap och att amerikanska trupper någon gång sätts in eller har satts in där är mycket stor. Det blir också till definitioner som förstärker varandra ömsesidigt.

Barnett är en av dem som anser att det är Amerikas plikt att försöka minska storleken på The Gap - alltså att exportera globaliseringen och därmed öppna dem för de klassiska friheterna som den första världen åtnjuter. Icke överraskande är han för invasionen av Irak, men inte av den anledning som många av våra politiker helst brukar vilja nämna, för att bli av med en diktator, utan för att Irak tillhör The Gap och således är en källa till instabilitet som obönhörligt påverkar t.ex. USA förr eller senare. Hans argument är USAs track record under 1900-talet:

"This country has successfully exported security to globalization’s Old Core (Western Europe, Northeast Asia) for half a century and to its emerging New Core (Developing Asia) for a solid quarter century following our mishandling of Vietnam. But our efforts in the Middle Ease have been inconsistent—in Africa, almost nonexistent. Until we begin the systematic, long-term export of security to the Gap, it will increasingly export its pain to the Core in the form of terrorism and other instabilities."

Speciellt rekommenderas länderkommentaren en bit ned på sidan. Här kan man se vilka länder som förs som eventuella insatskandidater och stora problembarn förutom den ökända Axis of Evil.

Jag är kluven. Å ena sidan kan väl ingen medkännande människa undvika att vilja ha en lösning på alla de konflikter och det våld som faktiskt pågår i gapets regioner. Det är hyckleri att inte vilja se att fundamentala mäsnkliga rättigheter bör respekteras oavsett kultur eller religion.

Men å andra sidan är det ett skrämmande scenario att tänka sig att USA faktiskt tar på sig rollen som världspolis. Jag undrar hur detta kommer att utspelas (valår etc). Det allra värsta är dock en halvdan lösning, som den i Afganistan, där det först invaderas och sedan inte finns någon plan för nation building.

I vilket fall som helst är det intressant läsning.

Windows on the World

2004-03-02T11:27:00.000+01:00

Uppmärksammad av taz och ett antal andra tidningar (uppdateras idag kl. 14) är den till tyska nyöversatta romanen Windows on the World av den franske författaren Frédéric Beigbeder.

Den har utnämnts till den första romanen om den 11 september. Beigbeder, vars fars yrke låter roligt på franska - chasseur de tête = headhunter, blev först uppmärksammad för några år sen när han kom ut med en roman om marknadsföringens värld. Han räknas till en av Frankrikes unga arga cyniker - andra kända namn i den cirkeln är Houellebecq och Millet.

Recensionerna av WotW är överlag inte välvilliga. På restaurangen i en av skyskraporna (som har gett boken dess titel) befinner sig en frånskild man med sina barn. Här utspelar sig romanen som tydligen är mycket detaljerad i beskrivningen av förstörelsen.

Beigbeder vill få det till att denna dag är symbolisk för kapitalismens fall, så som den 9 november 1989 gått in i historien som kommunismens slutgiltiga ända. Det låter som om romanen kan vara ganska överlastad med symbolisk betydelse, för att säga det försiktigt. Men det är mediaverksamt uppenbarligen. Kommer säkert att sälja rätt bra också.

Sigrid Kahle

2004-03-01T16:13:00.000+01:00

Jag vill verkligen rekommendera Sigrid Kahles memoarer "Jag valde mitt liv" för dem som

a) är intresserade av kulturhistoria från Uppsala under 30-talet och framåt;
b) dito av europeisk och asiatisk politik under 50-talet och framåt;
c) tycker det är spännande att läsa om hur kvinnor handskas med sina drömmar i vardagslivet;
d) gillar reseskildringar;
e) är nyfikna på arkitektur och religion i Indien och Pakistan.

Det som mest fäste sig hos mig var skildringen av en bilfärd från Pakistan till Sverige(!!!). När man läser den framstår det plötsligt kristallklart hur världen har förändrats sedan dess - hur mycket osäkrare den blivit och hur svunnen den tiden är.

Kommer vi någonsin under vår livstid igen att kunna färdas säkert i Iran, Irak, Pakistan och Afganistan?

För mig som utlandssvensk var det också trösterikt att se precis samma tvivel på om det var ett klokt steg att bosätta sig utanför Sverige och undringar om hur man hade utvecklats om man hade stannat. Utanförskapet som blir ens lott, hur man än vänder och vrider på sig. Och samma sorg över att inte längre "vara med" när man kommer hem på besök.

Måndagsfrågor

2004-03-01T11:10:00.000+01:00

Samma sak varje år. Blir det äntligen vår någon gång???
Nu har det snöat igen.

Är det dags att börja använda ögonkräm nu?
Säckarna under ögonen ser ut som om jag har festat en vecka. Och det har jag inte. Hörde att en bra ögonkräm kan kosta så mycket som 47€!!!

Varför är så måga röda dagar i år lagda på helger?
Jag behöver semester!

Agnes blir riktigt skraj

2004-02-27T16:38:00.000+01:00

Klickade in mig på Korseld. Tack för tipset, gudmundson!

Fantastiskt att man kan se svensk tv på nätet nu. Det var en riktigt upplivande diskussion faktiskt. Två unga valpar som sköt på en medelålders man med djupgående politiska erfarenheter av ett slag som jag hoppas att de aldrig behöver uppleva. (Undrar bara vad programledaren var där för? Ja, just det, för att tala om att det bara är en minut kvar, just som det börjar komma nån vart.)

Jag måste säga att jag nästan blev chockerad över vad som tydligen är salongsfähigt i Sverige nu. Annat var det på min tid... Kalle Vänstervalp undrar varför inte demokrati ska få finnas i företag också. Sedan när är ett företag en politisk förening? Ja just det, sedan 1917. Om det inte hade varit så löjligt skulle jag säga att det är ett slag i ansiktet på alla de miljoner människor som till för bara några år sedan led under kommunismens reala ansikte. Hur in i vitglöda helvete kan man fortfarande propagera ett kommunistiskt samhälle? Är det detta det svenska skolsystemet ska betala? De retoriska frågorna står i kö, men jag släpper det för det var något helt annat som verkligen gjorde mig skräckslagen.

Glad i hågen klickade jag runt bland kanalerna för att se om det fanns några fler intressanta videos. Mitt öga fastnade vid Hur den svenska spritmuren revs.

Rapporten börjar med en glad färd genom Alsace, gröna vinfält och en sympatisk vinproducent. Det såg ju bra ut. I slutet av intervjun med fransmannen kom man till temat vinöverskott. Jag hade ingen aning om att så många liter vin blir över varje år. Naturligtvis finansieras det med jordbruksunderstöd från EU. Ni måste ha en bra lobby, sa journalisten. Ja, det är nog så, sa vinproducenten, som för övrigt var emot jordbruksstöd. Min reaktion var att jag måste dricka ännu mer europeiskt vin för att hjälpa till att reducera denna överproduktion. Det vore verkligen synd att låta det förkomma till ättika.

Nästa klipp visade glas som fylls av olika typer av sprit. Hm. Sedan kommentaren: Spritlobbyn är en stark kraft. Nästa klipp: "Experter" uttalar sig om ökningen i den svenska alkoholkonsumtionen. Bilder på mänskliga vrak insvepta i filtar, sjukhusfasader, polisingripanden, tårdrypande historier om dementa mödrar som inte känner igen sina barn.
Sedan ska Bosse Ringholm uppskatta den ekonomiska skadan som alkoholrelaterade sjukdomar orsakar samhället.
Bosse Ringholm (bekymrad min, grå-grått ansikte, designerglasögon):
Ja, det rör sig nog om miljarder. Riktigt exakt kan jag inte säga, det finns olika uppgifter. Men tiotals miljarder är det nog. En del säger hundratals, det beror ju på hur man betraktar det.

Jaha. Nästa gång jag kommer hem väntar jag mig att finna hälften av alla svenskar på rehab.

Och vems fel är det att svenskarna dricker så mycket mer? Ja, det är lådvinets fel.

Lådvinet.

Som systemet inte ville sälja (de är ju så måna om folkhälsan och inser att om en låda vin står i köket, ja då dricks det mycket mer för man märker det knappt). Och vems fel var det då? EU:s.

Det var EU:s fel.

Att vi var tvungna att sälja lådvin för annars vore det ingen fri marknad.

Go, EU, go!

Och så fortsatte det i samma anda. Jag klickade bort efter ett tag. Såg några minuter av "debatten" efteråt, men den var inte bättre den.

Hallå?? Finns det någon hemma?? Detta är inte undersökande journalistik. Det är statspropaganda. Experterna ser ut som om man släpat fram dem ur någon garderob. Bosse ser ut som en som inte skulle tacka nej till en god årgång. Hycklare! Folket super, vi njuter av livets goda, hade Tage Danielsson kunnat deklinera det.

När gör svenska folket revolution mot dessa självgoda folkskolelärartyper som sitter där och tror att de vet vad som är bäst för "folkhälsan"? Har de funderat över varför en del dricker för mycket? Kan det månne ha något med arbetslöshet, osäkerhet, tristess, social kyla eller liknande att göra?? Kan det vara en protest mot förbudssamhället?? Hur kommer det sig att bara svenskarna gör sådana program? Ska vi förbjuda bilar för att de dödar människor i trafiken? Nej, det ska inte. De är ju bra för annat också.

Ja, men har någon försökt mäta hur många fantastiska ideer som föds över en god middag med vin? Över ett whiskyglas i en bar? Har någon funderat över att det välbefinnande och den förnöjsamhet med världen i stort och med vänner i synnerhet som följer på öppnandet av en flaska vin kanske också har ett visst värde? Ska vi kvantifiera det kanske? Nehej, inte det.

Detta gör mig rädd. Och jag måste tänka på vad Lou Reed sa i filmen Blue in the Face.

What are you afraid of? frågar kameran.

Well, I'm afraid of Sweden, säger Lou Reed.

Sweden, are you kidding?

No, see when I visited Sweden there was this box of medical supplies, you know, the one that hangs on the wall in case of emergency. Well I needed some aspirin for my headache so I opened it. And inside there was this note with advice for people who are thinking of killing themselves. It had a phone number to call whenever someone wants to commit suicide. And man, that really scared me. Those people, they're scary. There's a plan for everything, man.

(fritt ur minnet)

Kul karta

2004-02-26T11:29:00.000+01:00

create your own visited country map
or write about it on the open travel guide

Mina besökta länder utgör bara 9% av världen!!! Antagligen räknas inte landmassan. Fast en del länder har jag bara besökt vid tåg- och flygbyte för en dag eller så... Dit hör t.ex. USA!

Via Informationsverket som har den via Annas Blog.

Agnes rycker upp sig

2004-02-24T12:34:00.000+01:00

Jag vet. Jag är pessimistisk. Negativ. Har svårt att släppa loss.

Ett besök på Avigsidan kan hjälpa.

Bara för att bevisa att jag har humor, ett litet exempel från rubriken English Pearls så här i vintersporttider:

In an Austrian hotel catering to skiers: Not to perambulate the corridors in the hours of repose in the boots of ascension.

Ganska rolig är också den här:

From a brochure of a car rental firm in Tokyo: When passenger of foot heave in sight, tootle the horn. Trumpet him melodiously at first, but if he still obstacles your passage then tootle him with vigor.

The Progressive Dilemma

2004-02-24T12:08:00.000+01:00

Läsvärd artikel av David Goodhart.

The progressive dilemma - ett aktuellt problem i Europa. Jag tycker hans analys är skarpsinnig i mångt och mycket, men undrar om hans förändringsförslag är möjliga.

Mot karnevalen

2004-02-23T12:13:00.000+01:00

Det är Rosenmontag idag. Karnevalen är i full gång i hela landet. I hela landet? Nej, högst upp i en liten stadsdel i norra Berlin bor ett par människor som vägrar delta i denna främmande sedvänja.

Vad är en karneval? Jag förbigår här de vedertagna definitionerna och dristar mig istället att säga: Tillåtelsen att supa och förlusta sig med främlingar utan att någon kommer med pekfingret. Saken är bara den att det sedan 68 i princip inte finns några hinder för det längre.

Den tyska varianten utmärks även av ytterligt dålig klädsmak. (Jämfört med den brasilianska eller veneziska). Vad den tyska karnevalen går ut på, förutom det där med fasta o.s.v., vet jag inte. Man påstår att det ska vara en tid då allt vänds upp och ner. Den höge blir låg. Den låge blir hög. Narren får sparka överheten i ändan ostraffat. När man ser karnevalsfirandet på tv (det gör man bara några sekunder innan man äcklat zappar vidare) ser det dock ut som om det är de höga som dominerar även detta skeende. Det är comme il faut för lokalpolitiker i Rhenlandet att vara medlem i någon karnevalsförening. Den förre inrikesministern Günter Beckstein (CSU) klär med förkärlek ut sig till Madame de Pompadour. (Tyvärr hittar jag ingen bild, men ni kan tro mig när jag säger att hans vackra rådjursögon framhävs smickrande av pudret och lösögonfransarna.) Jag tycker det är märkligt att de mest reaktionära krafterna verkar ha mest utbyte av karnevalen.

Föralldel. Det kan de få hålla på med. Men nu ska karnevalen importeras hit också. Berlin som har varit befriat från dylika katolska påhitt. Av den enkla anledningen att Berlin inte är katolskt. Endast en liten minoritet utövar här i tysthet denna religiösa variant. Berlin har redan en Karneval der Kulturen - en meningsfull fest där all världens kulturer manifesterar sig. Bra musik, god mat. Stil. Och så har vi den fruktansvärda Love Parade, som tyvärr verkar ha etablerats. Men om man vet om det kan man rymma fältet i tid. Varför ska vi behöva ha en karneval till? En som vältrar sig i dålig smak och obildat beteende? En som är fullständigt traditionslös? Varför? I år besökte tydligen 750.000 människor karnevalen i Berlin. Jag vill påstå att hälften av dem är inflyttade rhenländare. Den andra hälften tillhör med säkerhet samma kategori som tittar på dokusåpor och läser boulevardpress.

Hela idén med karnevalen har korrumperats och vattnats ur. Ingen gör uppror mot något. Man dricker, brölar, pissar och ramlar ner i blomsterrabatter. Karnevalen följs inte heller av fasta och botgöring. Jag propagerar för att de som absolut måste fira karneval också tvingas genomgå botgöringen därpå. Vad är en orgie utan skuldkänslor? Att släppa löst det inre djuret kan säkert vara befriande, men om inte den andra sidan av medaljen beaktas är det bara en konfirmering av ett dekadent konsumtionssamhälle utan förmåga till introspektion och kontemplation.

Agnes filosoferar

2004-02-19T11:33:00.000+01:00

Min kära svägerska, som fortfarande är gymnasist, beklagar sig över mängden läxor och specialarbeten. Särskilt betungande tycker hon det är att skriva om "Upplysningens för- och nackdelar" till nästa vecka. Inte för att hon är lat och ointresserad. Maken till intelligent flicka får man leta efter länge. Men hon har dessutom en musikalisk karriär vid sidan om och vägrar göra saker och ting halvdant. Det innebär förstås att allt tar sin tid.

Uppgiften att skriva om upplysningens för- och nackdelar till nästa vecka tycks även mig tämligen anspråksfull. Visserligen skulle jag med glädje kasta mig in i just sådana frågeställningar, men de har förstås redan behandlats av många mycket klokare huvuden än mitt. Jag kan t.ex. hänvisa till Die Zeits intressanta följetong inför Kant-firandet.

Men det påminner mig om en ständigt återkommande diskussion jag har med en väninna som jobbar på ett vetenskapligt förlag. Överskriften till denna kan formuleras som:

Varför har vi tillbringat flera år med att lära oss kritiskt tänkande, när näringslivet ändå bara behöver villigt utförande arbetare?

Den här frågan ställs av två personer som båda har ett stort antal år av akademiska studier bakom sig och varav den ena till och med har lyckats ta sig in på ett jobb som de flesta skulle avundas henne. Den andra har inte varit riktigt lika ambitiös i sin karriär och befinner sig nu på ett elektroniklager.

Frågan skär igenom alla de glatta, skinande prospekt som utgör företagsvärldens kommunikation, både internt och externt. Koncept som engagerade och motiverade medarbetare verkar som ett hån när vi två diskuterar varför kvalitet inte honoreras, varför arbetsbördan blir både större och mindre, eftersom ansvaret vandrar iväg till andra instanser. Vi vet inte vad det är vi har sysslat med under våra studier, men en sak är klar, inte är det att förbereda oss för arbetslivet. Vi förmodar att det var en slags sluten värld, där vi fick den sista chansen att göra det vi verkligen brinner för. Vem hade trott att resten av ens produktiva liv skulle bli så diametralt motsatt? Med en viss modifikation: Mina tidiga ekonomistudier var nog ganska väl anpassade till arbetslivet, men t.o.m. där fanns faktiskt några intressanta, och därmed irrelevanta, ämnen.

I ljuset av detta är uppgiften att redogöra för upplysningens för- och nackdelar både ett utmärkt tillfälle att analysera just denna motsats mellan viljan att bilda medborgare till kritiskt tänkande och behovet av icke-kritisk arbetskraft och en ironisk påminnelse om att detta är en kompetens som min svägerska knappast kommer att behöva. Om hon inte väljer konstnärsbanan. Eller möjligen en forskarbana inom humanvetenskaperna.

Men kanske är det inte på yrkesområdet man mest behöver det kritiska tänkandet. Kanske är det som 'konsument' - både av produkter och av tjänster, som t.ex. de offentliga tjänsterna: nationens regerande, polisens yrkesutövning, kommunernas sociala tjänster? Som kritisk konsument av media? Reduceras vi i så fall inte till åskådare på första bänk - de som sitter och uttalar sig högt och kritiskt om spelarna på planen?

I en intervju svarar Alexander Kluge på Zeits fråga:

zeit: Zur Selbstaufklärung einer Gesellschaft sei "nichts als Freiheit" erforderlich - Gedanken- und Redefreiheit. Braucht es nicht mehr?

"Das Argument entsprach dem Vorrang der rhetorischen Tradition. Sie können gegenüber einer wirklichen Macht wie meinetwegen dem so genannten eingerichteten und ausgeübten Gewerbebetrieb, wenn er groß genug ist - Siemens etwa ist ja eine ganze Stadt -, nicht mit Worten entgegnen. Das ist die Erfahrung nach 1929, der wir in einer Krise, wie sie im Moment in der Welt besteht, verstärkt wieder begegnen. Wenn die wirklichen Verhältnisse für die Produktion nicht passen, dann werden die Verhältnisse geändert und nicht die Produktion. Wir sind vor allem durch die ungeheure Masse an aufgehäufter, vorgetaner Wirklichkeit - was Marx tote Arbeit nennt - gefesselt. Eine Supermacht etwa besteht ja aus Waffensystemen. Wenn diese Waffensysteme auf einen Angriff wie den terroristischen vom 11. September nicht passen, dann muss ein Feind gesucht werden, auf den sie passen, um zunächst so etwas wie eine auf die Obrigkeit passende Wirklichkeit herzustellen."

Min översättning:

"Zeit: För att ett samhälle ska upplysa sig självt, är "endast frihet" nödvändigt - tanke- och yttrandefrihet. Behövs det inte mer?

AK: Argumentet motsvarade den retoriska traditionens företräde. Gentemot en verklig makt, som exempelvis den s.k. inrättade och utövade affärsdriften, om den är tillräckligt stor - Siemens t. ex. är ju en hel stad - kan ord inte uppnå något. Det är erfarenheten som gjordes 1929, och som vi påträffar förstärkt i en kris, som för närvarande råder världen över. Om de verkliga förhållandena inte passar produktionen, då ändras förhållandena, inte produktionen. Vi är fastkedjade av den oerhörda massan av samlat, redan uträttat arbete - det som Marx kallar dött arbete. En supermakt består ju av vapensystem. Om dessa vapensystem inte passar in på ett terroristiskt angrepp som den 11 september, då måste en fiende sökas, som passar, för att konstruera något som liknar en verklighet som passar in på överheten."

Uttrycket "den oerhörda massan av samlat, redan uträttat arbete" fastnade i mina tankepiggar. Det är en välformulerad beskrivning av det som dagligen möter oss i detta sekel. Är det så, som en filosofistudent för många år sen skildrade på någon gårdsfest i Umeå, att entropins lagar gäller även för civilisationen? Jag minns inte vad han hette, men det var hans teori. Den oerhörda massan av redan existerande lösningar leder så sett till svar, reaktioner på dessa. Uppkomsten av tekniker som telefoni, t. ex. har lett till andra tekniker som internet, där nu ett oändligt antal små flitigt arbetande programmerare och andra skapar nya små produkter som leder till att andra nya små produkter skapas och så vidare i all oändlighet?

Verkligheten har splittrats i så många fragment att det idag inte längre är möjligt att sammanfatta vetandet inom ens ett delområde på att fattbart, hållbart sätt. Om man inte återvänder till eller söker upp grundläggande aspekter. Och vilka skulle det vara? En tröttsam tanke. Kanske är det för en idag levande människa träffande att använda metaforen 'surfa' för att beskriva arten av hennes existens.

Nyheter som glömdes bort

2004-02-18T12:52:00.000+01:00

Intressant länk till tio-i-topp-listan över de mest ignorerade (men viktiga) nyheterna i Tyskland 2003.

Finns det någon motsvarande svensk lista? I vilket fall vore det behövligt.

JAA!!!!

2004-02-12T17:52:00.000+01:00

Ibland upplever man stunder av ren och skär lycka.

Jag vill inte gå in på alla möjliga varianter av detta utan helt enkelt komma till saken.

Det finns ostbågar i Berlin!

Jag har nu bott tio år i denna stad. Saker jag saknat har varit:

Kalles
Saltlakrits
Lantchips
Ost (Västerbotten, Grevé)
Snus
och ostbågar

Kalles, lantchips och ost kan man köpa på IKEA. Snus finns på internet, som jag påpekade här för några dagar sen. För ett par månader sedan hittade jag en liten affär i Kreuzberg som säljer lakrits. Bara lakrits. Jag har hunnit köpa sammanlagt fyra kilo sen dess.

Men med ostbågarna hade jag ett stort problem. Svenska besökare fick ständigt ta med så många påsar jag kände att jag kunde be om. Min far fattade aldrig riktigt vitsen utan köpte någon äcklig sorts ostringar på färjan. Ingen fullgod ersättning.

Och nu finns de!

Min sambo körde förbi vår gamla lägenhet på väg hem, såg plötsligt mitt emot en svensk flagga vaja och ställde sig på bromsen. Uppenbarligen har någon ideell själ fått för sig att öppna en svensk butik precis mittemot min gamla våning. Undrar om atmosfären påverkades av min närvaro på något märkligt subtilt sätt?

Strunt samma. Imorgon ska jag gå dit och presentera mig. Kanske kan de behöva lite tips. Den här affären ska hållas vid liv till varje pris. Om ni har vänner och bekanta i Berlin, tipsa dem om att åka till

Wollankstraße (mittemot nr. 127) - vet inte vad det är för nummer på andra sidan
S-Bahnhof Wollankstraße - gå mot Rathaus

Spread the word.

Och de har filmjölk också!

Östgränsen förskjuts

2004-02-12T13:07:00.000+01:00

Den första maj närmar sig och därmed också de nya EU-medlemsstaternas inträde. Jag kommer att följa debatten och eventuellt kommentera med små anekdoter som är intressanta i sammanhanget.

Nyligen berättade en ungerskfödd kollega om konsekvenserna av Trianonfördraget samt gränsdragningarna efter andra världskriget - två tidpunkter då Ungern reducerades till en femtedel av sin ursprungliga storlek, som han sa. En konsekvens var att plötsligt flertalet ungrare såg sig vara bofasta utanför Ungern, något som tydligen fortfarande utgör ett trauma för många ungrare. Han minns att det vid mitten på 80-talet, när Ungern beslöt sig för att ge alla utomlands levande ungrare ett ungerskt pass, närapå kom till ett krig med Rumänien, som har en ungersk minoritet. De fick ledigt från skolan den dagen, så det har väl inpräntats i minnet.

Jag beslöt mig för att kika lite på nätet och googlade Trianon. Som första träff kom en ungersk sida som enbart behandlar detta tema. Tyvärr bara på ungerska - nej, det hjälper inte att klicka på den engelska flaggan. Utan att förstå ett ord av vad som sägs, tycker jag ändå att det är värt att notera. Jag skulle gärna vilja veta vad som står där.

Vad har nu detta med EU att göra? Jag undrar hur EU-inträdet påverkar Ungerns nationella medvetande. Och hur den inre marknaden, som ju också kommer att innefatta Slovenien, Tjeckien och Slovenien - länder med ungerska minoriteter - kan tänkas påverka Ungerns syn på sina utlandsminoriteter.

En annan sak som jag stötte på nyligen -var? var? - var en artikel om polska svartarbetare i Berlin och deras väl utbyggda underground-nätverk som t.o.m. tar över sociala uppgifter. Sens moralen i artikeln var att en ökad frekvens i kontrollerna av svartarbete inte kommer att avskräcka folk från att komma hit och städa eller vad de nu hittar för andra lågbetalda men behövliga jobb. Mot bakgrunden av de restriktioner som Bengt skildrat i sin Euroblog kommer denna situation inte att förändras inom de närmsta åren. Polska svartarbetare blir inte plötsligt legala. Det är en knivig situation som inte lite präglas av hyckleri från de nuvarande EU-ländernas sida.

Å andra sidan är just arbetsmarknaden det största problemet för många just nu och kommer säkert att förbli så. Den sociala friden är hotad och är i många regioner redan historia. Särskilt i de östra delarna av Tyskland, där koncept som ungdomshögerextremism och "Rückbau" (ett fint ord för rivandet av hus som inte längre behövs när folk utvandrat till andra regioner) sysselsätter en uppsjö av sociologer och andra expertgrupper utan att någon lösning finns i sikt.

Det är kanske inte så underligt att de positiva aspekterna fullständigt kommer i skymundan. Jag kan inte märka något ökat intresse för de nya medlemsländerna i den tyska debatten. Ingen undrar vilka nya semestermål som kanske kan vara intressanta. Eller intresserar sig för att lära sig polska.

Polen är det land dit jag kommer att åka härnäst när jag har någon veckas semester och känner för att rida ut några dagar. I Bielin t.ex. erbjuder man ridturer som säkert är prisvärdare än i Tyskland. Dessutom är jag en beundrare av det polska köket, särskilt den sura mjölsoppan, "zur".

Innan dess kan ett besök på Klubben för polska förlorare vara ett gott alternativ. För tysktalande rekommenderar jag en titt på manifestet. Klubben ligger på Torstrasse, i närheten av Rosa-Luxemburg-Platz.

Förresten

2004-02-11T12:59:00.000+01:00

Någon av DN:s journalister kallade drottningen en medelklasstjej. Hur vida får definitionerna av medelklass bli egentligen?

Bruneifrågan

2004-02-11T11:06:00.000+01:00

Den senaste affären kring Carl XVI Gustavs uttalande om Brunei gick mig förbi tills DN började stapla så många länkar att jag blev nyfiken.

Det låter ju inte bra. Men vid närmare läsning ställer sig ett antal frågor. För det första: Var ligger det här landet egentligen? Länderfakta anger följande intressanta punkter:

- Brunei är väldigt litet. Bara 342.000 invånare.

- Landet lever på inkomster från olja och gas.

- Brunei blev självständigt från Storbritannien 1984. (!!!)

- "Brunei would like to diversify away from hydrocarbons into areas like tourism, financial services, rubber, rice farming, halal (Muslim dietary law) food, and forestry services, plus energy-intensive industries like petrochemicals, oil refining, and aluminum smelting."

- De största exportländerna är Japan, Singapore, UK, US

Man erfar inte mycket om de sociala förhållandena här. UD:s länderanalys torde dock vara ganska objektiv. Åtminstone inte överdrivet radikal.

Från Bruneis regeringssajt:

Ur historia:

"From the 14th to the 16th centuries Brunei Darussalam was the seat of a powerful sultanate extending over Sabah, Sarawak and the lower Philippines. Thus, the current Sultan represents one of the oldest continuously ruling dynasties in the world. By the 19th century, the Brunei Darussalam Empire had been whittled away by wars, piracy and the colonial expansion of European powers."

Ur National Philosophy:

"The National Philosophy of Melayu Islam Beraja (Malay Islamic Monarchy) has actually been in existence as far back as 100 AD."

"His Majesty Sultan Haji Hassanal Bolkiah Mu'izzaddin Waddaulah officially proclaimed this MIB philosophy on the first of January 1984 - the very moment Brunei Darussalam assumed its independent and sovereign status. It has become the nation's formal guiding light and as a way of life for Brunei Darussalam. It is a blend of Malay language, culture and Malay customs, the teaching of Islamic laws and values and the monarchy system which must be esteemed and practiced by all."

"The nation hopes that through the true adoption and practice of the MIB philosophy, the purity of Islam, the purity of the Malay race and the institution Monarchy can be maintained and preserved as a lasting legacy for future generations."

Brunei tillämpar alltså en upplyst religiös monarki. Upplyst i den meningen att ingen allvarlig fattigdom verkar existera, en god tillgång till hälsovård och utbildning finns samt att inga dödsstraff utdömts sedan 1957, enligt Amnesty.

Undantagstillstånd råder sedan 1962. Parlamentet är suspenderat. Medborgare kan lämna petitioner eller brev "när denne (alltså sultanen) rör sig bland folket". Det är väl den öppenheten som kungen imponerades av.

Vad som faller mig i ögonen är den uttalade nationalismen, eller snarare något man faktiskt måste kalla rasism (the purity of the Malay race) i regerigens nationella filosofi. Dessutom tillämpas alltså sharia. Kvinnor diskrimineras med avseende på rätten till egendom, inkomst och i civilrättsligt avseende.

Med den bakgrunden misstänker jag att affärsförbindelser med Brunei generellt sett är önskvärda och Bruneis SME-sajt ger följande skäl till att investera där:

Investors will find that Brunei Darussalam offers a favourable and conducive environment for a profitable investment. Some of the key reasons are:

Brunei Darussalam is a stable and prosperous country which offers not only excellent infrastructure but also a strategic location within the ASEAN group of countries ;
Brunei Darussalam has no personal income tax, no sales tax, payroll, manufacturing or export taxes. Approved foreign investors can also enjoy a company tax holiday of up to 8 years;
The regulations relating to foreign participation in equity are flexible. In many instances there can be 100 percent foreign ownership;
There are no difficulties in securing approval for foreign workers, ranging from labourers to managers;
The costs of utilities are among the lowest in the region;
The local market, while relatively small, is lucrative and most overseas investors will encounter little or no local competition;
The living conditions in Brunei Darussalam are among the best and most secure in the region.
Above all else, His Majesty’s Government genuinely welcomes foreign investment in almost any enterprise and will ensure that you receive speedy, efficient and practical assistance with all your inquiries.

IMF:s analys är i princip positiv till utvecklingen i Brunei. Dock verkar man oroa sig för ett växande budgetunderskott som bör avhjälpas, inte genom att införa beskattning, utan snarare genom att skära ned i offentliga utgifter.

Looking farther ahead, however, Directors considered that the economy faces a number of important challenges. Given the prospective decline in oil revenues over the medium to long term, government spending will need to be adjusted downwards to maintain the modest primary surpluses that are needed to ensure continued sustainability. To put the public finances on a trajectory that is consistent with these requirements, Directors urged the authorities to embark on a medium-term adjustment path that would strike a proper balance between supporting incomes and strengthening the fiscal position. In this context, they encouraged the authorities to re-assess their spending plans for 2003 with a view to containing the projected widening of the non-oil fiscal deficit as much as possible. In particular, they highlighted the importance of carefully prioritizing development expenditures.

Inte ett ord nämns om politisk eller finansiell transparens, något som man i andra fall inte tvekar att påpeka. Det verkar med andra ord som om kungen inte står helt ensam i sin värdering av Bruneis regering/monarki.

Någon kallade detta en storm i ett vattenglas. Jag är benägen att hålla med. Att monarkin i sig är antikverad och utan existensberättigande, vare sig kungen är duktig eller ej, eller har en fru som håller familjen i styr eller ej, tycker jag är uppenbart. Ärftliga ämbeten innehåller per se risken att en inkompetent innehavare håller det monarkiska ämbetet. Vad är så överraskande i detta? Om man ser på alla de halvdebila kungar som styrt Europa genom seklerna är Carl Gustav ett rent lyckokast. Men det är inte den springande punkten som sagt. Inte heller är hans uttalande om Brunei något djupt originellt - jag är säker på att många affärsmän har ungefär samma inställning.

Berlin, film och välstånd

2004-02-09T16:25:00.000+01:00

Berlin befinner sig i biofeber. Berlinalen har startat. Jag har beslutat mig för att inte gå i år. För det första är biljettförköpssystemet komplicerat. För det andra har jag de senaste åren lyckats pricka in dåliga filmer med en sömngångaraktig säkerhet - under mottot: Jag måste se de smala filmerna som inte köps in av någon distributör. För det tredje är jag för närvarande mentalt upptagen av andra ting.

Men det är svårt. Det vimlar förstås av plakat, tv-kanalerna är fylld av Berlinale-specials. Man försöker mjölka ut auran av de stackars "stjärnor" som har lust att dyka upp i Berlin under en månad som sannerligen inte är den mest angenäma till sista droppen. Vi har regn, snöblandat regn, frisk vind och solsken allt om vartannat just nu.

Jag minns de tider då man kunde tillbringa hela dagar med att gå på Berlinalen. Det finns få ting som är så tillfredsställande som att gå in på en mörk biograf mitt på dagen. Det är höjden av dekadens. Under min tid som filmmaskinist på en liten konstbio i Berlin hade jag dessutom ett frikort till andra småbiografer. Jag såg väldigt mycket film under de åren. Som nyttig arbetande samhällsmedborgare har min filmkonsumtion något andra proportioner.

Berlin har utvecklats som filmstad under de senaste åren. P.g.a. betydligt lägre produktionskostnader och ett otal olikartade "kulisser" (man kan även kalla dem "byggnader") kommer allt fler amerikanska team hit och filmar. En musikaffär på Alte Schönhauser straße skyltar stolt med en flygel som "användes vid tonupptagningen till Pianisten".
En faktor som nu gör sig belönad är den relativa resursbrist som Östberlin led under fram till murens fall. Man hade alltså inte råd att riva gamla hus för att bygga nytt, något som hänt i andra rika städer - se Stockholm. Det är en intressant aspekt på välstånd tycker jag.

Lösningen

2004-02-09T16:24:00.000+01:00

snusworldwide.com

Funnet

2004-02-09T16:22:00.000+01:00

Svenskens verkliga bekymmer är att drägligt snus inte går att köpa för pengar.

Citerat ur GP 1869 om situationen för de svenska emigranterna i Amerika.

Koskenkorva ger längre och lyckligare liv

2004-02-05T08:49:00.000+01:00

Nu har finska vetenskapsmän i experiment med råttor kommit fram till att alkisråttor lever längre och bättre än råttor som håller sig till vatten.

Det borde kanske inte komma som en överraskning.

Det blir alltmer absurt att som fullständigt oskyldig lekman läsa om alla dessa forskningsrön. För hypokondriker, som eventuellt kan förväntas omsätta dessa rön i den falska tron att de då lever längre, kan det inte vara lätt när det varje månad kommer motsägelsefulla signaler.

Jag väntar på en undersökning som kommer fram till att människor som aldrig följer några rekommendationer lever längst av alla.

Die Bedingungen des Möglichen

2004-02-04T10:06:00.000+01:00

En annan av mina favoritkonstnärer, Anna Ancher, lyckades fortsätta med sitt målande trots äktenskap och barn. Marie Kröyer däremot avbröt sitt skapande efter äktenskapet med Peder Kröyer. Lise Svanholm skriver om detta i sin bok Malerne pa Skagen och funderar över vad som gjorde att Anna fortsatte medan t.ex. Marie (och andra kvinnliga konstnärer under den här tiden) inte fullföljde sin dröm om konstnärskap. Hon kommer till slutsatsen att det behövdes en utomordentligt stark vilja och, icke att underskatta, en omgivning som gav tillräckligt med tid och ro för att möjliggöra målandet. Anna, som vägrade lämna sin födelseort Skagen, levde fjärran från storstaden med dess sociala plikter och hade dessutom sin familj som stödjande nätverk.

Detta var en tid då akademierna inte hade, eller precis skulle öppna sina portar även för kvinnliga studenter. Som man ser i Lottes minnen från de första åren på Berlins konstakademi var det dock inte så att man öppnade sina armar för dem. Dessutom sammanföll detta officiella öppnande med en nedgång i akademiernas "image" som man skulle säga idag. Skagenmålarna t.ex. var bland dem som med sina ljusa, djärva bilder protesterade mot en traditionell skola som den då fortfarande lärdes ut inom akademins värld. Modernismens intåg runt sekelskiftet med konstnärer som Picasso signaliserade ett uppbrott från det klassiska idealet och vände sig mot andra motiv och former. Just i denna brytningspunkt öppnar alltså akademierna sina dörrar för kvinnliga konstnärsstudenter som förstås till en början anammar den traditionella skolan. Det kan vara en av orsakerna till att det finns så få nyskapande konstnärinnor från denna tid. De som lyckas finna ett eget formspråk trots den klassiska skolningen är få. Många går helt andra vägar, de traditionellt kvinnliga, genom konsthantverksutbildningar som dock har målet att förmedla funktionellt vetande snarare än "l'art pour l'art".

Jag är full av beundran för kvinnor som Lotte och Anna, som mot många svåra odds inte gav upp.

Lotte Laserstein

2004-02-04T10:05:00.000+01:00

I katalogen från Lotte Laserstein-utställningen kan man läsa följande om Lottes tidiga år:

"When I was five I had a kavalier of seven. I said to him, even then: ‚Don’t waste your time. I am going to dedicate my whole life to art‘", declared Lotte Laserstein, by now well advanced in years, as she recalled the origins of her artistic career for an interview in 1990. (...) What is striking here is not so much the fact that a childhood prophecy was fulfilled (...) as such a highly unusual aspiration for a girl of her time. It is true that the situation of women pursuing artistic occupations had taken a turn for the better during the 19th century, with the emergence of associations of female artists and what were known as "ladies‘ academies", and so there was nothing rare by the turn of the century about women pursuing a vocation in the arts. However, social approval for female creativity tended to be confined to the decorative crafts and the world of education. (...) Even advocates of emancipation argued vehemently that women should not choose this "liberal" profession to earn their livelihood, for the financial status it conferred was diametrically opposed to the movement’s objectives of independence and freedom.

The quiet life that (Lotte’s father) had doubtless hoped to lead by taking his pension early did not last long. He died of cardiac disease in March 1902, aged only 42. (...) Meta Laserstein did not remarry. She took her two daughters and moved in with her mother, Ida Birnbaum, (...) who was also by now a widow(...). This shared household was headed by Lotte’s much revered grandmother, later the subject of frequent portraits. As the artist recalled many years on, Ida Birnbaum was an extremely well educated, likeable and most resolute woman. (...) (T)he unconventionally "unmanned" ménage seems to have set ist stamp on the growing girls. Both Lotte and Käte were to live their lives as single, working women.

Lotte’s aunt Elsa Birnbaum was herself an artist and ran a small school of painting in Danzig (...). This is where Lotte Laserstein received her first artistic instruction from 1908 onwards.

Even if Elsa Birnbaum’s school of painting was not an eminent institution, taking lessons with her aunt was to prove a seminal experience for Lotte Laserstein. "She wasn’t a good painter. And yet she was so important for me, I owe her so much", exclaimed Laserstein (...) later.

The lessons with Elsa Birnbaum came to an end in 1912. Meta Laserstein moved to Berlin with her mother and her two daughters so that her children would meet better opportunities for training. (...) "In Berlin (...) there was ‘action’. In Berlin you were progressive. In the art shops they showed not only Cézanne and Van Gogh, but the young French painters like Picasso, Matisse, Derain and others who were just beginning to make their names."

Two years after the (Academy of Fine arts) began to admit women (1921), nobody could claim that its female students felt entirely accepted. Lotte Laserstein also remembered suffering from the prejudice and hostility which still prevailed among her teachers. Indeed, to underscore the their belief that women had no place in the Academy, these gentlemen blatantly resorted not merely to lewd remarks, but also to tried-and-tested methods of territorial demarcation: "And there was one shameless fellow, he told such jokes that all the women would stand up and leave, they were so indecent, and he shouted '‘o hurry, ladies, the next boat for Tierra del Fuego does not leave for a fortnight!’ That was the esteem shown to women. Not so very great."

Given the Academy’s poor reputation in the early 1920s, women’s hard-won and belated right to study there seems, with the hindsight of history, to have been a Pyrrhic victory. They were thankful to have conquered this new terrain, and yet it was no longer as coveted as used to be.

Tidens gång

2004-02-02T15:52:00.000+01:00

Vi själviska individualister som inte har barn (citat diverse mediaorgan) blir icke desto mindre äldre. För oss är det dock svårare att märka tidens gång jämfört med dem som har barn. Detta har slagit mig vid olika tillfällen när jag har träffat vänner som har barn. Ett sådant fall nyligen var lite pinsamt. Jag pratade med en ung man - pojkvännen till en väninnas dotter - som var student när jag först lärde känna honom. Nu hade han ledigt, berättade han. Jag frågade om han inte hade några tentor att plugga inför. Han meddelade då att han inte längre studerar utan jobbar och har semester. Hm, sa jag, men du har väl just börjat då? Nej, jag jobbar sedan flera år, sa han.

Det fick mig att begrunda hur oerhört snabbt dessa år måste ha gått och framförallt hur gammal jag måste ha blivit när mina väninnor har döttrar med pojkvänner som redan står med fast fot i yrkeslivet. Nu är just denna väninna lite äldre, men även i andra fall har jag ibland förskräckts av hur fruktansvärt snabbt de där små växer och hur svårt det är att veta vad man ska fråga dem om. Det kan ju hända att man ligger helt fel och frågar om Britney Spears som kanske inte längre är cool överhuvudtaget. Vad vet jag?

Men när jag skärskådar mig själv ser jag allt fler tecken på att jag inte längre är i den där obestämbara åldern då man kan misstas för allt mellan 15 och 35. Jag vet att en del människor får sina första gråa hår redan i tjugoårs-åldern, men det gällde inte mig. Faktum är att jag har gått runt och hemligt föraktat kvinnor som färgar håret för att dölja sitt gråa. Nu, när det hos mig inte längre handlar om ett enda slumpmässigt, och säkert helt felaktigt, utvuxet grått hår, utan om flera - och återvändande, hur mycket jag än rycker ut dem - börjar jag fundera på hur viktigt det är med autenticitet egentligen. De gråa håren sitter precis där man kan se dem som bäst. Och de ser så trötta och urlakade ut. Ska det verkligen behöva vara så?

Jag tittade på mina händer nyligen. Huden är inte längre elastisk och sådär rosigt fet som den var tidigare. Händerna är ju den kroppsdel som mest avslöjar ens ålder, sägs det. Men när blev mina händer så... gamla?? Jag måste ha missat den tidpunkten. Och nu är det för sent. Mitt kroppsliga förfall har påbörjat sitt långsamma men säkra förlopp i riktning mot - vad? Döden. OK, jag har många år framför mig. Och tänker inte falla in i någon medelålderskris. Inte nu när jag precis lyckats ta mig ur den långa 30-årskrisen. Det blir för mycket av det goda. Men det där obesvärade växlandet mellan olika livsmodeller, vetskapen om att om det här inte fungerar kan jag alltid börja om på nytt - det är en svunnen era. Priset för förändring blir allt högre ju äldre man blir. Man har helt enkelt investerat så mycket av sig själv, av sin tid och sin kraft, i det som nu är.

Det irriterande är att den visdom jag hade räknat med att besitta vid ca 40 inte precis har materialiserats. Trots alla erfarenheter. Jag tror att jag var säkrare på mig själv, världen, överhuvudtaget på att jag vet någonting för tio år sen. Det verkar som om saker och ting blir allt mer komplicerade med tiden. Allt mer sällan känner jag att jag har rätten att döma någon för vad det än må vara. Allt oftare tror jag istället att jag inte borde uttala mig om saker som jag inte egentligen vet något om. Det är ansträngande ibland. Kommer det att fortsätta så, tills jag sitter vithårig på en parkbänk, matar duvor och upprepar: Ja, inte vet jag. Eller står jag inför en ny fas där tvetydigheter klaras ut och världen blir enklare igen? Är det överhuvudtaget önskvärt?

Och vissa typer av tänkare attraherar mig mer nu - de stoiska, de asketiska som lever i anden. De som säger att meningen med livet är att lära sig dö värdigt. Jag vill inte verka melodramatisk, men det ligger något i det. Det där högtflygande, rebelliska, protesterande har transformerats till en viss konservatism. Och en insikt om att människan kanske inte alltid är mottaglig för rationella skäl. Att världen kanske inte kan förändras så grundligt till det bättre som man skulle vilja. Att utopier kan vara av ondo, fast de vill det goda. Kanske just därför. Och en ökad frekvens av ordet "kanske".

Och framförallt: Det gäller att använda den kvarvarande tiden väl. Frågan är bara, vad detta består i.

Atom feeding

2004-02-02T15:46:00.000+01:00

Nu har Blogspot aktiverat en feed även för oss gnetna typer som inte vill betala för sin blogg. Ärligt talat är jag fortfarande osäker på exakt vad detta betyder. Var rullas min blogg nu? Och what difference does it make, med tanke på den ganska smala publik det finns för svenskspråkiga bloggar?

Jag har inte det antal lediga timmar till förfogande som skulle behövas för att sätta mig in i tekniska frågor. Jag startade bloggen dessutom med tanken att den ska vara textbetonad snarare än high tech - det finns andra som är bättre på det. Men hur hittar man balansen med en innehållsdriven blogg som ändå inte är så hopplöst low tech att den verkar stenålder - och då inte tar vara på de unika möjligheter det ju handlar om i denna publiceringsform?

Jag märker att det är omöjligt att blogga utan att fundera över bloggens natur och möjligheter, trots att man ursprungligen bara ville skriva helt enkelt.

Afrika

2004-01-29T09:33:00.000+01:00

Nu har jag lagt till några länkar - fler kommer - som ligger mig särskilt varmt om hjärtat - undantaget "I fyrverkeriernas tid" som jag bara är perverst fascinerad av. Jag tycker att berättarjaget är en arrogant skitstövel. Men som sagt, det är spännande skrivet.

Av mer vikt är African Oil Politics, som jag hittade när jag surfade runt för att avhjälpa min okunnighet på området Afrika och oljepolitik. Mein Gott, en blogg som handlar precis om det jag är ute efter! Kan det vara sant? Tänkte jag och läste. Bloggen är nyanserad och har massor av bra länkar. För den som är intresserad.

Det verkar ha startat några Afrika-bloggar runt november 2003 - även blogafrica. Vad beror det på? Låg det något i luften? Finns det någon systemteoretisk lag om inbördes påverkan mellan internetaktörer inom avgränsade områden?

När jag läser om Geekcorps och bloggseminarier i Afrika känner jag ett visst svårmod krypa över mig. Här sitter man och är mätt och varm och inbillar sig att man har något att säga. Men det gäller väl för oss alla, egentligen.

Angående folkmordskonferensen

2004-01-21T14:04:00.000+01:00

Jag instämmer med Bengts inlägg och hänvisar till samma artikel som han.

Afrika är onekligen den kontinent som mest skriker efter ett slut på krig, vapenleveranser, barnadödlighet och exploatering. Jag kan inte undgå att dra paralleller mellan Aftonbladets kommentar

"Kongos guld, diamanter, uranium med mera fortsätter att tilldra sig utländskt intresse. 125 utländska företag och individer anklagades nyligen i en FN-rapport för att ha bidragit till att hålla konflikten vid liv. "

och Sven Lindquists gripande och sakliga skildring av Europas mörka folkmordshistoria i 'Utrota varenda jävel'. Saker vi minns, om vi tänker efter. Hela folkslag som försvunnit. Tasmanier, indigena nomadstammar i Amerika, afrikanska folk under 1800-talet. På Kanarieöarna fanns en gång ett folk som utrotades till sista kvinna av spanjorerna, som ett slags generalrep inför den ännu mer omfattande invasionen av Syd- och Mellanamerika.

Det ironiska i detta är att vi alla vet hur det fungerar. En vänligt sinnad regering tillsätts eller stöds av våra vänner. Företag går in och hämtar råvara som exporteras till rikare länder för förädling. De "smärre" terror- och människorättsdebakler som dyker upp i kölvattnet får sedan städas upp av NGOs och FN-trupper. Chansen att skapa ett samhälle som inte hänger vid valutafondens eller bolagens mjölkfyllda bröst är obefintlig.

Och jag minns en annan historia, då jag var i Paris tunnelbana på väg till tåget med en jättetung resväska. Då dök det upp en äldre, lite korpulent herre vid min sida som erbjöd sig att hjälpa mig. Jag tvekade en sekund för han såg ut att kunna drabbas av en hjärtattack och väskan var verkligen tung. Men eftersom mina händer var sönderskavda gick jag med på det.

Detta var en brittisk medborgare som talade välvårdad Oxfordengelska. Medan vi kämpade oss nedför trapporna till tunnelbanan gav han luft för sin ilska över alla utlänningar som lät en kvinna gå och bära på tunga bördor ensam utan att röra ett finger för att hjälpa till. Jag mumlade lite obestämt till svar - när allt kom omkring var det skönt att han bar väskan och jag ville inte verka otacksam. Dessutom insåg jag det lustiga i situationen: Vi var ju båda utlänningar just där. Men han började berätta mer om sig själv. Tidigare hade han jobbat på ett oljebolag i Sydafrika, nu var han pensionerad. Utan att tveka det minsta kommenterade han sedan negrerna i Afrika som enligt hans åsikt var lata, ointelligenta och föddes med mindre förstånd. "They haven't got any brains," sa han. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Det var första gången jag hade hört en vuxen människa ge uttryck för så extremt rassistiska åsikter. Jag sade ingenting tills han frågade hur jag såg på saken. Då förklarade jag den självklara ståndpunkten att jag inte kunde acceptera hans åsikter och att jag ansåg att en människas värde består oavsett hudfärg. Vi debatterade sedan tills vi kom till stationen där vi tog avsked ganska snabbt.

Jag har inte kunnat glömma den där människan och kom förstås i efterhand på en massa saker som jag borde och kunde ha sagt. Bland annat skulle jag ha viljat veta vilken roll han personligen och det företag han arbetat på hade haft i att utnyttja apartheidsystemet. Jag tror idag att en del av anledningen till att han pratade så öppet med mig, en fullständig främling som dessutom inte hade något till övers för hans åsikter, var att han inombords måste ha känt en skuld så stor att han bara kunde leva vidare genom att spela "den store brittiske kolonisatören". Han var inte alls aggressiv mig gentemot. Tvärtom lyssnade han på det jag sa, även om han hade invändningar. Jag skulle gärna träffa honom eller liknande personer igen för att gräva mer i deras livsåskådning och trossatser. Jag tror nämligen, att det tänkandet präglar mycket fler än vi vill inse, och då talar jag inte om de ynkliga nassarna utan hår på huvudet. Tron på den s.k. vita rasen som överlägsen, den västliga kulturen som civiliserad till skillnad mot barbarerna i våra lydriken. Blindheten inför övergrepp som pågått i flera sekler. Den oerhörda lättnaden i att leva här och ha sitt på det torra. Låt svartingarna svälta och skjuta ihjäl varann, de förtjänar inte bättre.

En annan man som gör sig påmind apropos konferensen, särskilt med hänvisning till Rwanda är Romeo Dallaire, den kanadensiske FN-generalen i Rwanda vid tiden för folkmordet.

Hans position blev till slut ohållbar. Sedan han upprepade gånger hade bett om truppförstärkningar till krisområdet och fått avslag - de som kom till slut kom bara för att evakuera sina egna - och tagit beslut som stred mot instruktionerna om att avvakta och inte aktivt söka konflikt, medan man i New York gör allt för att undvika ordet "genozid" i pro memoriorna för att inte bli tvingad att sända truppförstärkningar, tar han avsked från FN-bataljonen. Mordvågen har klingat av, vapenvilan inleds, ca 800.000 människor har dött.

6 år senare efter en period av oavbrutet arbetande, återkommande skuldkänslor och flera självmordsförsök, hittar den kanadensiska polisen honom full under en parkbänk.

Han är tillbaka nu, med en bok. Ytterligare ett vittnesmål som inte kommer att leda till någon förändring?
Shake Hands with the Devil

Offshoring

2004-01-21T09:58:00.000+01:00

Interna dokument från IBM avslöjar planer på långtgående offshoring. De ger också rekommendationer för hur detta ska kommuniceras till anställda.

"One memo, which advises managers how to communicate the news to affected employees, says among other things: "Do not be transparent regarding the purpose/intent" and cautions that the "Terms 'On-shore' and 'Off-shore' should never be used." The memo also suggests that anything written to employees should first be "sanitized" by human-resources and communications staffers."

"IBM's human-resources department has prepared a draft "suggested script" for managers to use in telling employees that their jobs are being moved. The managers will tell the employees that "this is not a resource action" -- IBM language for layoff -- and that they will help the employees try to find a job elsewhere in IBM, although they can't promise to pay for any needed relocation."

"In the draft script prepared for managers, IBM suggests the workers be told: "This action is a statement about the rate and pace of change in this demanding industry. ... It is in no way a comment on the excellent work you have done over the years." The script also suggests saying: "For the people whose jobs are affected by this consolidation, I understand this is difficult news." "

Till Lotte

2004-01-20T11:57:00.000+01:00

En fantastisk konstutställning pågår i Berlin t.o.m. den 8 februari. Lotte Laserstein heter konstnären som här får sitt första retrospektiv i Tyskland. En kvinna och konstnär som nästan förfallit helt i glömska, åtminstone i sitt födelseland. Utställningen presenterar verk från nästan 70 års arbete.

LL (1898-1993) hade oturen att födas vid fel tidpunkt. När raslagarna 1933 infördes konstaterade statsmakten att Lotte Laserstein var en så kallad trefjärdedelsjude. Hennes målande, som hon med oerhörd konsekvens och inre styrka påbörjat redan som barn och fortsatt med på konstakademin bara några år efter det att kvinnor fick tillträde, räddade henne i form av en inbjudan till Sverige. Hon ställde i december 1937 ut sina verk i Stockholm och lyckades få hjälp med både visum och uppdrag så att hon kunde stanna i Sverige och tjäna sitt levebröd. Det var förutsättningen för att få ett visum. I Sverige bodde hon sedan kvar till sin död vid 94 års ålder - först i Stockholm, sedan i Kalmar.

När jag ser hennes bilder från 20- och 30-talen fascineras jag av den tekniska precisionen i hennes människoskildringar. Men det är inte den som gör henne till en unik konstnär. Det är hennes motiv, innehållet i bilderna, som visar att hon försökte finna ett nytt sätt att måla, uppfinna en ny blick på tingen. Laserstein arbetade i Berlin med en favoritmodell - Traute Rose - och hon dyker upp i alla möjliga poser och förklädnader som en förvandlingsbar och androgyn musa. Laserstein målar in henne i sina självporträtt och visar på så sätt att hon i sin konst är beroende av sin modell. Rose står bakom konstnärens rygg och tittar på tavlan som just målas, granskar sig själv och blir så befriad från sin objektroll. Den liderliga och objektifierande voyeurblick som ofta överväger i aktmålningar - den manliga blicken på den nakna kvinnliga modellen med slutna ögon eller med lockande, förförisk blick - här transformeras den blicken till en som innesluter objektet och gör det till subjekt, aktivt, medskapande sådant. Det är den viktigaste upptäckten som kan göras i Lotte Lasersteins måleri. Hon lyckades arbeta sig fram till en hållning som medger identifikation och vägrar förhålla sig till objektet på ett traditionellt vis. Det är en anledning till att hennes bilder känns så relevanta idag. Men också färger och teknik är fascinerande.

I självporträtten som hon hela tiden kommer tillbaka till ser jag hennes skarpa blick på sig själv, hennes självrannsakan. I de senare kan en viss melankoli urskiljas. Hon hade ingen framgång i Sverige. Till en början uppskattade man hennes porträttkonst (precis som de gamla mästarna). Men efter kriget då modet gick i en mer abstrakt riktning blir LL omodern och ointressant för konstetablissemanget. Sverige förstår dessutom aldrig riktigt hennes måleri som grundar sig i ett urbant liv, med helt andra förtecken än det svenska provinsiella. Hon lever på porträtt och landskapsmåleri och lyckas inte komma tillbaka till sitt experimenterande. Men det är inte bara trenden som lämnar henne utanför sitt kölvatten. I de bilder där hon arbetar med andra modeller, framförallt "Madeleine" ser man att kraften är försvunnen - det djärva, optimistiska, tron på att hon tolkar sin samtid på något sätt. Förlusten av modellen Traute Rose, den urbana metropolen Berlin, en intresserad omgivning - allt detta leder till att hon förlorar den där framåtriktade kraften.

Utställningskatalogen med text av Anna-Carola Krause, som också skrivit sin dissertation om LL, beskriver djupgående hennes situation och exilen i sig som hotande identitetsförlust. Hon tillhör den s.k. förlorade generationen - den som dömdes till emigration eller till stillatigande. Den som ibland inte förmådde återvända till ett land som så radikalt hade uttalat dess icke-rätt till existens. Den stora majoriteten tycker att det nu är dags att glömma och gå vidare. Men har vi egentligen tänkt den här tanken till slut, i grunden? Vad hade det blivit av Lotte Laserstein, om hon inte hade tvingats emigrera? Om tredje riket inte hade tagit över historien? Om antisemitismen inte hade hotat henne till livet? Vilka bilder hade hon målat? Det är bara drygt tio år sedan hon dog. Vi hade kunnat känna henne.

Vad vi kan göra idag är att se hennes bilder och inse närheten till våra egna liv. Både i hennes livsöde och i hennes konst. Tyvärr befinner sig de flesta bilderna i privat ägo. Förhoppningsvis fortsätter det intresse som först uppstod i London med den första utställningen i slutet av 80-talet.
Utdrag ur katalogen

More Media is the Message

2004-01-15T12:29:00.000+01:00

A blogger in their Midst ger fyra företagsfunktioner chansen att uttala sig om den unga bloggare som bloggar vilt på och om sitt företag.

Agnes undrar hur många bloggare som inte drar sig för att skildra företagsinternt och tror det kunde vara intressant läsning.

Ett anspråkslöst förslag

2004-01-14T15:38:00.001+01:00

Hade igår mitt 539 samtal med en tysk om Sveriges alkoholpolitik.

Det är inte så att det är ointressant att diskutera denna. Men när det är nästan det enda folk har att säga om Sverige tenderar det att bli lite tjatigt.

I min tidigare kapacitet som svensklärare i Berlin och nu när jag kommer i kontakt med människor som gärna åker på semester dit, har jag det tvivelaktiga nöjet att om och om igen älta dessa fenomen. Det har hållit på i snart tio år nu och jag ser ingen chans till nedåtgående i den trenden. Varenda jävel som har varit Sverige en gång - och det handlar nu om de där normala, ganska enkla människorna - har en ytlig inblick i så spännande teman som:

1) alkoholpolitiken (som sagt)
2) priset på och tillgången till alkohol (direkt härledd ur punkt 1)
3) vägarnas tillstånd och utformning
4) de svenska urinnevånarnas överraskande goda språkkunskaper
5) uttalet av ortsnamn (ofta måste de stava till orten innan jag förstår vad de säger)

Hjälp!

När man kommer upp på en mer avancerad nivå - jag talar nu om komiska tidningsartiklar, seriestrippar etc. som tematiserar Sverige - förekommer följande lika allstädes närvarande svenska fenomen till 100%:

1) älgar
2) älgar
3) älgar
4) IKEA

Alla tycker det är jätteroligt att ha en älgkaffemugg, en älgdekal på bilen och ett älggosedjur i soffan. Om mitt minne inte fullständigt övergett mig kan jag inte erinra mig att jag/vi medan jag fortfarande bodde i Sverige tillbringade särskilt mycket tid med fenomenet älgar. Naturligtvis förekom det, men mest i förbigående. Det var på intet sätt essensen i vår svenska existens. Nu finner jag mig reducerad till älg- och IKEA-kommentator, bredvid alkoholpolitikkommentatorsrollen.

Väldigt roliga människor kan tycka att det är väldigt roligt att kommentera att jag inte är blond när jag säger varifrån jag kommer. Detta har hållit på i tio år nu och jag ser inte heller här någon nedåtgående tendens. Mina svar räcker från ett trött nej, till "nej, det fanns bara en icke-blondin i Sverige, men nu när jag har utvandrat är alla blonda igen". Vad jag inte förstår är att det ju finns många svenskar i media som inte är blonda och som är kända i utlandet. Lena Olin t.ex. I det svenska fotsbollsdamlandslaget var nästan hälften antingen brun- eller svarthåriga. OK, kommer inte på någon mer just nu, men de finns! Hur kan man förbise detta? Hur blind får man bli?

Jag har funderat på hur jag ska handskas med det här tröttsamma. Ibland känner jag en djupt liggande inre impuls att be vederbörande inse att vederbörande

1) inte har den blekaste aning om vad Sverige är
2) borde ta en korrespondenskurs i interkulturell kommunikation samt
3) en prenumeration på någon utländsk tidning för att se att världen består av några andra små kulturer
4) borde resa till Sverige och BO där i ett par år innan vederbörande uttalar sig
5) helt enkelt kan ta och hålla tyst och låta mig ägna mig åt relevanta saker.

Men sedan fick jag en annan idé. Det är ju så att varje nation har ett antal statsanställda attacheer av olika slag vid olika institutioner. Men, let's face it, vad gör de någonsin för att sprida en problematiserad, realistisk och träffande bild av Sverige? Jag menar, kolla på vilka konstnärer som oftast blir representerade på filmfestivaler och utställningar - t.ex. Ingmar Bergman. Rätt ofta. Och hans son var också i Berlin för ett par år sen. Jag var där, faktiskt. Sen har vi Lars Gustafsson och P. O. Enquist. Också rätt ofta. Jag har träffat dem också. Trevliga och bra författare. Men rätt ålderstigna nu. Det är de etablerade monumenten som får komma till tals (inom målerivärlden är jag inte så bevandrad).

Så har man då samtidigt en som mig ute på fältet. En rätt intelligent, sympatisk och välartikulerad svensk medborgare, om jag får säga det själv. Jag kan se bra ut också, när jag kammat håret lite. Och jag är insatt i olika typer av frågor som rör det svenska kultur- och samhällslivet. Alltså. Frågar man mig om jag har intresse att representera och förbreda bilden av Sverige i Berlin som ju är en mycket viktig huvudstad i världen? Nej, det gör man inte. Borde man göra det? Absolut.

Detta är alltså mitt förslag. Ge mig en rimlig månadslön så att jag kan säga upp mig på mitt irrelevanta jobb. En laptop vore också trevligt. En SAAB eller VOLVO kräver jag inte, men det vore bra för den allmänna imagen, tror jag. Mina uppdrag kan jag nog leta upp själv.

Och då skulle jag dessutom få lön för sveda och värk. Tio års svarande på dumma frågor. Tio års tålamod med tyskar som ska ha hjälp med bilköp, fastighetsköp, läkarbesök (ja, jag har suttit i telefon), översättningar av manualer. Och så vidare. Allt gratis utan annan lön än känslan av inre tillfredsställelse det ibland kan ge att hjälpa människor.

Det är dags att erkänna detta viktiga arbete i utlandet! Och mig!

(Tillägg: Alla erbjudanden kan skickas till:
agnesontheisland@yahoo.co.uk
Jag kommer bara att granska seriösa förslag.)

Neil Postman lever också

2004-01-14T15:32:00.000+01:00

Mediet är innehållet...

Har nu hittat en annan kommentarmaskin som Erik Stettin rekommenderade (bl.a.). Få se om den håller sig levande längre än en vecka. Grr.

Fick nästan en hjärtattack när jag såg att default-templaten visade både IP-adress och hostnamn.

Hur många har lust att visa sin IP-adress i kommentaren? Inte jag iallafall.

Kommentarer adieu

2004-01-13T15:14:00.000+01:00

"BlogSpeak is currently down because the bastards that host it decided to suspend my account. I do not know as of yet when this situation will be resolved. If you don't want any JavaScript errors on your pages, take the code off for the time being. Thanks for your patience."

Har någon ett annat, beprövat tips? Skriv bara en komment... ähm, skicka ett mail tack!

mailto:agnesontheisland@yahoo.co.uk

Förbittringsstörning

2004-01-12T12:52:00.000+01:00

Om denna spännande nyupptäckta sjukdom läste jag i förra veckans Die Zeit och känner nödvändigheten i att sprida kunskapen om denna i Östtyskland uppenbarligen så utbredda neuros även till svenska (?) läsare.

"Entdeckt hat sie Michael Linden, Leiter der Abteilung Verhaltenstherapie und Psychosomatik an der Rehabilitationsklinik Seehof in Berlin-Teltow. Nach der Wende tauchten dort plötzlich zunehmend ostdeutsche Patienten auf, die weder depressiv waren, noch konnte man bei ihnen somatoforme Störungen feststellen. Depressive Menschen sind affektstarr, ihre Emotionen eingefroren. Die neuartigen Patienten aber waren „schwingungsfähig“, sie hassten, blühten auf bei Rachegedanken, wollten sogar töten. Dennoch gingen sie monatelang nicht mehr vor die Tür, schliefen nicht mehr, weigerten sich, bestimmte Stadtteile zu betreten, vernachlässigten sich selbst."

Michael Linden:

"„17 Millionen Ostdeutschen wurde zugemutet, mehrmals in Kürze ihre Biografie zu ändern“, sagt Linden. „Etwa 10 Prozent der 30- bis 50-jährigen Ostdeutschen wollen heute die DDR zurück, 30 Prozent erleben sich als Verlierer der Wiedervereinigung. Wir haben es hier mit einer zentralen Verletzung von Lebensentwürfen zu tun.“ "

Lebensentwürfe, so genannte „basic beliefs“ – der Absolutheitsanspruch an ein Familienideal, an die ganz bestimmte Karriere, an ein früh verplantes Leben – prägen sich im Alter von 5 bis 15 aus. Wer im Folgenden alles auf eine Karte setzt, so und nicht anders leben will, hat ein erhöhtes bis hohes Verbitterungsrisiko, wenn die zentrale, Halt und Orientierung gebende Weltanschauung plötzlich und unvorhersehbar durch Revolution, Scheidung, Kündigung, Tod verletzt wird. Fast immer folgen dann, ausgelöst durch ständig wiederkehrende Bilder, Aggressionen, Rachegefühle, Todeswünsche.

"In mehreren Studien hat er viele dieser oft therapieunwilligen Verbitterten untersucht und erste therapeutische Ideen entwickelt. Eine davon heißt: Weisheit schützt vor Verbitterung. (...) Werterelativismus zulassen. Gelassenheit lernen. Das Leben als Ganzes betrachten. Was, im Sinne seelenhygienischer Prävention, wohl jedermanns Lebensqualität steigern und eine gesündere Gesellschaft garantieren würde."

************
Min övers.

"Upptäckaren heter Michael Linden, chef på avdelningen för beteendeterapi och psykosomatik på rehabilitationskliniken Seehof i Berlin-Teltow. Efter murens fall dök plötsligt allt fler östtyska patienter upp, som varken var deprimerade eller uppvisade somatiska störningar. Deprimerade människor är affektstela, deras känslor är frusna. Dessa patienter var dock förmögna till känslokast, de hatade, levde upp i sina hämndfantasier, ville t.o.m. döda. Ändå lämnade de inte sitt hem på månader, sov inte, vägrade att sätta sin fot i vissa stadsdelar, lät sig förfalla.

17 miljoner östtyskar blev tvungna att ändra sin biografi ett flertal gånger på kort tid, säger Linden. Ca 10% av de 30- till 50-åriga vill ha tillbaka DDR idag. 30% anser sig vara förlorare genom återföreningen. Vi har att göra med ett centralt brott i levnadshistorier.

Levnadshistorier - s.k. basic beliefs - det absoluta anspråket på ett familjeideal, en speciell karriär, ett tidigt planerat liv, präglas i åldern 5 till 15 år. Den som då sätter allt på ett kort och inte kan tänka sig ett annat liv riskerar i högre grad att bli förbittrad om den centrala livsåskådningen som ger stadga och orientering plötsligt och oförutsett attackeras av revolution, skilsmässa, uppsägning, död. Nästan alltid blir resultatet ständigt uppdykande bilder av aggression, hämndkänslor, dödsfantasier.

I ett flertal studier har (Linden) undersökt dessa ofta terapiovilliga patienter och utvecklat några ideer till terapi. En av dem heter: Visdom skyddar mot förbittring. Tillåt värderelativism. Lär dig att se mer avspänt på tingen. Betrakta livet som helhet. Vilket i betydelsen själshygienisk prevention nog skulle ge alla mer livskvalitet och garantera ett friskare samhälle."

******************

Förbittring och stel livssyn - detta låter som ett globalt och tidlöst fenomen. Hur vore det om vi återtog de så inflationsbefallna och produktionsorienterade begreppen "flexibilitet" och "dynamik" för att använda dem i detta sammanhang istället - som varning för att leva våra liv med så absoluta anspråk att vi riskerar att bli förbittrade på vår ålders höst - eller tidigare om vi råkar ut för alltför svåra omställningar. Kanske är det inte så centralt att vid 40 års ålder kunna köpa den första nya bilen? Eller att vid 30 års ålder bli gift? Vilka anspråk som nu passar in. Agnes försöker sedan en längre tid praktisera anti-förbittringsstrategier sedan nästan alla hennes livsprojekt som formades mellan 5 och 15 gått om intet. Nästan.

Heiner Müller lever

2004-01-10T13:30:00.000+01:00

Idag hade Heiner Müller fyllt 75. Han dog den 30 december 1995. I Berlin startar nu flera debattrundor och teaterstycken som tematiserar olika aspekter av hans verk och person - min favorit heter "Whisky and Cigars" (HM var en övertygad cigarrökare och dog följdriktigt av cancer).

En sammanfattning av hans biografi och verk på engelska av University of Huddersfield .

The Theater of Heiner Müller

Neue Zürcher Zeitung om Heiner Müllers mytbegrepp.

En intressant artikel av Slavoj Zizek på Lacan.com.

Heiner Müller ges i Sverige ut av Symposion.

Det internationella Müller-sällskapet går online.

Diskussioner på andra ställen

2004-01-09T16:31:00.000+01:00

Alltid när jag diskuterar politik har jag känslan av att jag faller in i någon korrekt liberal hållning som inte har någon direkt förankring i verkligheten. Introspektivt lagda öbor är nog lite idealistiska ibland.

Bengt har spunnit vidare på produktivitetsdiskussionen på Blind Höna (ongoing, detta är första inlägget).

Mina inlägg kan nog sorteras in under "inte alltid skarpsinnigt", men jag tror ändå att det där med ekonomismen har en poäng. Eller är jag för självkritisk? Kanske kommer det fler observationer på ämnet här. Och nej, jag vill inte tillbaka till medeltiden. Fast långhåriga män har en viss charm...

Himlen över Berlin

2004-01-09T11:23:00.000+01:00

När man levt en längre tid i Berlin vänjer man sig vid det typiska vädret som inte är något väder i egentlig mening. Ingenting aktivt händer. Solen skiner inte. Regnet faller inte. Det typiska vädret är en himmel betäckt av moln så täta att man inte kan urskilja dem. Man får intrycket av att det är himlen själv som är så grå, så massiv, att den verkar sväva direkt över staden som ett dämpande lock.

Medan andra metropoler har sitt prototypiska väder - i London regnar det, i Paris skiner en vårmild sol - har Berlin sin passiva grå himmel och en temperatur som är ljummen och, tja, obemärkbar. Eftersom Berlin är en stad nästan helt utan höjder (varje Berlinare bestrider detta häftigt och pekar på de små kullar som är strödda över staden och ofta utgörs av slagg), är följden att man slutar räkna med ljus och rymd, dessa fenomen som är så viktiga för målare och andra bildkonstnärer. Blicken uppåt, bortåt når inte längre än till nästa kvarters hustak. Man blir tillbakavisad av himlen till den gata man just promenerar längs, eller det fönster man just tittar ut genom. Ingen idé att söka horisonten. Berlin är sig självt nog.

Jag, som så gärna står på pirer och med blicken söker den punkt där vatten och himmel möts eller på ett däck och förlorar mig i havets oändlighet, har förstås svårigheter med denna påtvingade urbana introspektion. Men man kommer inte till Berlin för skönhetens skull. Den kan förvisso dyka upp överraskande när man minst väntar det, i former som man först måste lära sig se, men i det stora hela är skönhet inte något som staden är intresserad av.

Berlin vill inte behaga och förföra. Inte som Stockholm, när solen blänker i Nybroviken och upphöjer färjornas vita skrov till små poem. Inte som Zürich, när en gränd plötsligt öppnar sig mot en liten plats där de medeltida husen lutar sig mot varann, lite trötta men fortfarande där i sin historiska visdom. Berlin har en annan karaktär. Han, för staden är synnerligen maskulin, vill chocka, uppröra, visa på brytpunkter. Han kan inte annat efter det som här dragit förbi i form av gatustrider, bomber, rivandet av gamla monument och fattigdom.

Men uppbrott och rörelse har kännetecknat Berlin sedan industrialismens början. Hit kom folk från Lodz, Östpreussen och Schlesien för att producera det material kejsardömet behövde för sin expansion. Konst och nöjesliv frodades i den produktiva kakafoni som rådde efter första världskriget. Spår av detta kan man se på det judiska museet.

I Berlin fanns ingen majoritet för NSDAP som i många andra tyska städer. Berlin var rött, uppkäftigt och njutningslystet - raka motsatsen till den provins som efter 1945 skulle inhysa den nya republikens huvudstad. Det provinsiella Tyskland (det rika Väst- och Sydtyskland) har än idag inte förlåtit Berlin dess enfant terrible-status. Staden, som idag är bankrutt, har lämnats åt sitt finansiella öde. Ändå strömmar fortfarande horder av unga studenter och konstnärer hit som vill uppleva det europeiska bohemlivet i en stad som fortfarande kan erbjuda billiga bostäder i dåligt tillstånd. Konkurrensen inom den kulturella världen är stenhård. Här finns människor som jobbar gratis eller till hungerlöner medan de lever på inkomsterna från servitrisjobb eller statistinhopp. Eller pengar från socialen. Jobben finns i Stuttgart och Düsseldorf. Det intressanta livet finns i Berlin.

Tips om hur man blir av med folk

2004-01-08T13:26:00.000+01:00

En kollega berättade om sitt nyårsfirande vid Brandenburger Tor. Jag undrade om det inte hade varit trångt. (Det officiella antalet firande ska ha varit 1 miljon.) "Nejdå", sa han. "Vi befann oss ungefär i höjd med ryska ambassaden och där var det inte så fullt. Plötsligt hörde vi hur någon ropade "Vorsicht! Sie sind polnisch!" Alla sprang därifrån. Då fick vi hela gatan för oss själva.
(Se upp! De är polska!)

Bakgrunden är att man på nyheterna varnat för att polska fyrverkerier kan vara av dålig kvalitet och förorsaka personskador.

Om magont och moral

2004-01-07T12:04:00.000+01:00

Wolfgang Leonhard beskriver även ett fenomen som i hans kretsar kallades "politische Bauchschmerzen". Politiskt magont. Politiska buksmärtor. Det var en eufemism för det obehag de stalinistiskt skolade funktionärerna ibland kände inför partibeslut som stred mot det här och var existerande demokratiska medvetandet. Exempelvis, som jag igår beskrev, Sovjets hårda sanktioner mot Titos jugoslaviska "tredje väg" (använder detta begrepp inte i den allmänt vedertagna betydelsen, utan som översättning av det tyska Sonderweg).

Detta obehag - man kan också kalla det moraliska betänkande - skämtades alltså bort, förminskades till en smärre kroppslig krämpa. Magont har ju alla ibland, efter för mycket mat eller skämda livsmedel. Men det går över. Det är undertexten i begreppet. Men antagligen använde man detta begrepp även för att obehaget faktiskt tog sig kroppsliga uttryck i form av magont.

Magen är en ort där - åtminstone i den nordeuropeiska kulturen - inte bara samvetsfrågor efterlämnar spår. Även äckel inför en ond övermakt manifesterar sig här. Carl von Ossietzky ord inför bokbålet i Berlin 1933 är välkända: Ich kann unmöglich so viel essen, wie ich kotzen möchte. (Jag kan inte äta så mycket mat som jag skulle vilja kräkas.) Äckel och rädsla inför övergrepp får det kroppsliga uttrycket ont i magen, magkramp.

Så sett är magont en bra indikator på att något inte står rätt till. Hade funktionärerna tagit sitt magont på allvar, sett det som en signal för att ett moraliskt övergrepp just sker, kanske hade historien sett annorlunda ut. Där ställer sig den intressanta frågan om hur många smärtstillande tabletter som möjliggjort politiska och andra övergrepp i modern tid. Hur många vodkaflaskor som druckits för att stilla smärtan efteråt. Kanske kan spåren efter bedövningsmedlen vara en alternativ väg till att spåra upp omänskliga levnadsförhållanden, i alla fall i den värld där man har råd med sådan lyx.

Jobbar på formen

2004-01-06T15:46:00.000+01:00

Hur var det nu med dom däringa HTML-koderna??? Detta är bara en råversion hoppas jag... Lyckades i alla fall foga in en kommentarfunktion idag.

Revolutionens barn

2004-01-06T12:23:00.000+01:00

Under helgen sträckläste jag Wolfgang Leonhards "Die Revolution entlässt ihre Kinder". Det är en oerhört spännande skildring av Leonhards liv mellan 1935 och 1949. Som trettonåring flydde han från Tyskland med sin mor, som var aktiv kommunist, över Sverige till Moskva. Han tillbringade sedan flera år på en skola för tysktalande, skild från sin mor som en morgon helt enkelt försvann under den stalinistiska arresteringsvågen 1936-1938. De mest intressanta avsnitten är skildringarna av den komintern-specialutbildning han deltog i under kriget samt av Berlin 1945 och de tyska exilkommunisternas roll i bildandet av stadsdelsråd i Berlin.

På kominternutbildningen, som kanske kan jämföras med de PLO-läger man ser i dåliga action-filmer, deltog elever av skilda åldrar och från länder som Spanien, Italien, Rumänien, Österrike och naturligtvis Tyskland. (Dock nämner han ingen svensk.) Det är en paramilitär utbildning med en hård ideologisk teoriträning. Här utbildas kommunistisk kader som efter kriget ska kunna återvända till sina hemländer och bilda regeringar. Leonhard skildrar också den s.k. kritik och självkritik-processen på ett så tydligt sätt att ett av stalinismens främsta instrument för ideologisk skolning framstår i all sin kyliga skräck. Det är lätt att tänka sig att man själv sitter framför en grupp funktionärer som har skrivit upp minsta lilla detalj och utsaga för att sedan dra slutsatser in absurdum och fördöma en som individualistisk eller odisciplinerad.

Avsnittet i Berlin, dit han återvänder med bl.a. Wilhelm Pieck och Walter Ulbricht (senare statsministrar i DDR) är också en svindlande lektion i hur man övertar det politiska styret av en stad genom att sätta in eget folk, som senare måste disciplineras - motsatsen mellan exilkommunisterna som övervintrat i Stalins Sovjet och kommunisterna från den inre exilen i Hitlers Tyskland/överlevande från lägren är oerhörd. Medan de som överlevt Hitler nu vill söka förverkliga drömmen om ett socialistiskt demokratiskt samhälle är stalinisterna redan flera steg före och vet exakt vilka lögner de måste betjäna sig av för att komma till makten. Det är ett sorgligt, sorgligt kapitel. Här och var får också "vanliga" människor uttala sig - mannen på gatan. Inte överraskande kan de ofta analysera situationen mer träffande i ett par meningar än de politiskt skolade. De inser att det är Sovjet som står bakom det kommunistiska parti som bildas under denna tid och som sedan går ihop med socialdemokraterna och formar SED - Sozialistische Einheitspartei Deutschlands.

Leonhard har allt större svårigheter med att motivera sin tro på detta system. Droppen kommer när Jugoslavien hävdar att det finns fler vägar till kommunismen än den sovjetiska och trots den skarpa reaktionen inte ruckar på sin linje. Leonhard sympatiserar med jugoslaverna, vilket gör honom omöjlig i sin position som docent för historia, och beslutar sig 1949 för att fly dit under dramatiska omständigheter.

Den som vill ha djupare förståelse för de mekanismer som stalinismen använde i Sovjetzonen och överhuvudtaget för vad stalinismen var bör absolut läsa denna bok. Jag vet inte om den är överstt till svenska, men det ska finnas en engelsk översättning som heter Children of the Revolution. Ett stycke modern europeisk historia som inte får försjunka i glömska.

Notiser från en ö

2004-01-05T20:05:00.000+01:00

Öbor är lite långsammare och mer suspekta inför nymodigheter än fastlandsbor. Likt talibankämpar tar de bara till sig tekniska framsteg som verkligen underlättar kommunikationen med avlägsna regioner. Resten struntar de i.

Därför startar denna öblogg först sedan den första vågen dragit förbi. Antagligen kommer den inte heller att handla särskilt mycket om följande overkill-fenomen:

George Bush
Irak
Euron (fast kanske litet)
Sagan om Ringen
Göran Persson

Min ö är naturligtvis virtuell. Men jag är inte den enda som drömt om att få bo på en utslängd bit klippa mitt i havet. Drömmen om en fyr har nog många då och då när vår fragmenterade, postmoderna, komplexa verklighet blir lite för mycket. Men den glest befolkade ön eller det ensamma elfenbenstornet är en romantisk ort som kan vara angenäm ibland. Från den virtuella ön låter sig dock alldagliga fenomen studeras med mer distans.

Detta är notiser från en ö.